Årsavslut, stillhet och gynnsamt förhållningssätt till livet

Tacksam för flera soliga vackra vinterdagar på raken, fram tills igår. Jag har passat på att ta långpromenader och att vinterbada. Först den gångna veckan har jag återigen kommit till den här känslan att jag njuter av att vara i vattnet. Att jag riktigt längtar efter att ta mig iväg dit igen.

Angående årsbokslut, som jag nämnt tidigare, så har jag funderat och skrivit lite i mitt dagboksskrivande. Jag har fått tipset att också gå igenom gamla foton i till exempel mobilen, för att påminna mig om vad som varit. Så långt har jag inte hunnit, men skrev lite utifrån minnet. Ett år med stora utmaningar, framför allt hälsomässigt. Ett år där ändå många saker framskred bra och något har avslutats efter en längre tid. Har haft förmånen att kunna kombinera ett intressant arbete med en härlig tågresa till ett släktkalas i södra Europa. En för mig viktig artikel blev publicerad i slutet av året. Oerhört tacksam för allt det fina från förra året. Möten med både gamla och nya fina vänner, släkt och bekanta. Många fina naturnära upplevelser.

Trots blandade känslor och modlägen styr jag livet mer mot att vara på så sätt att jag mår bra i det. Det är inte alltid lätt, men jag har förstått hur viktigt det är på sikt att leva och vara på ett gynnsamt sätt, i enlighet med mina behov. Att hitta det sättet är inte heller alltid helt enkelt. Man prövar och får styra om under resans gång, vid behov. Ifrågasätter, men påminner mig om att den på kort sikt enklare lösningen inte alltid har fungerat heller.

Lyssnar på ett klokt prat denna morgon. Påminns om att livet ju inte är meningen att alltid vara ett glid på en räkmacka. Att även vid svårare motgångar i livet har vi möjlighet att välja att se på det med tacksamhet. Gå ifrån offermentaliteten. Jag har lärt mig det förhållningssättet allt mer, men påminnelser behövs, kontinuerligt. Och att komma ihåg att vara i nuet, njuta av det som är, oavsett hur det är. Vi vet ju inte hur länge vi får vara i det här. Det vi vet är just nu.

Läser i flera yogaböcker parallellt nu i dessa dagar. Ett återkommande tema är medveten närvaro, mindfulness. Hur yogan kan hjälpa oss att via kroppen stilla sinnet. Släppa på blockeringar i vårt energiflöde. Fast jag hållit på med yoga länge och vet nyttan av den, tar vardagshekten ofta över och dagarna hinner ta slut utan att jag kommit ihåg att stanna till tillräckligt. Igår kväll tog jag mig tid till stillhet och yinyoga. Jag brukar alltid ha mobilen på flygläge på nätterna, men igår satte jag den på det redan tidigt på kvällen. Stängde av yttervärlden. Jag läste och repeterade kunskaper om yoga och sen gjorde jag ett yogapass i slutet av kvällen.

Medveten närvaro handlar ju inte bara om att utöva yoga. Det viktiga är också att få in mindfulness i vad som helst i vårt dagliga liv. Att faktiskt uppleva vad du gör eller tänker på istället för att kontrollöst låta dig svepas med i de ständigt malande olika tankarna eller att gå på autopilot. Så att inte livet far förbi och glöms bort att upplevas.

Påminnelser om våra unikheter och vikten av att lyssna inåt

Sista dagen på året. Vid förra årsskiftet hade jag en tanke om att göra nåt slags "årsbokslut", eller vad det kallades där jag snappade upp idén, men jag kom aldrig så långt. Igår blev jag återigen påmind om den tanken och idag berättade en vän att hon håller på med drömkarta inför det kommande året. Jag vill gärna ta mig tid till den typen av reflekterande, kanske hinner jag imorgon. Dagarna har tenderat att gå lite väl fort... 

Idag njöt jag av en promenad i vackert väder och lugn naturnära miljö. På hemvägen slank jag in på Jysk och köpte en sån rumsavdelare. Har länge funderat på det, för jag behöver kunna skärma av ("gömma") delar av mitt hem när jag ska börja spela in videor. Återkommer senare till temat. Behöver få andra detaljer på plats ännu.

Som så ofta är även nu alla mina bra skrividéer försvunna när jag väl tar mig tid till att skriva. Så jag plockade ett "drömkort" i Sanna Wikströms Unelmakortit. Där påminns jag om att ingen annan är som jag och det är min styrka och gåva. Kortet uppmanar att finna min unika uppgift här i världen genom att lyssna till mitt hjärta, min passion och mitt inre lugn. En viktig påminnelse, som jag även fått uppmaningar om från andra håll. Jag har nyligen fått coachning med hjälp av Human design. Det baseras på min exakta födelsetidpunkt och plats, i likhet med astrologi. Med hjälp av Human design-tolkning kan man få mer förståelse för sina styrkor och hur man bäst kan ta vara på dem. Få hjälp med att hantera livet på ett sätt som är mer i linje med vad vi kommit hit till världen för att vara. Kommer nog återkomma till det temat senare också.

Inser ännu mer hur jag behöver få göra saker i mitt eget tempo, för att må bra och hinna med. Behöver också ta mig tid till stillhet med mig själv. Har just kommit hem från min julresa till orten där familjen bor och märker hur det tröttat ut mig trots mysiga dagar där. Dels tar resorna på orken och dels det att jag umgåtts med någon hela tiden. Tacksam förstås över den fina tiden och möjligheten att kunna åka dit. Skönt ändå att vara i mitt egna hem nu och få hitta mina rutiner. De behöver ses över. Det har tenderat vara lite väl intensivt tidvis, så det där ovannämnda kortet är en bra påminnelse. Vill vara mer i naturen och även hemma i vardagen vill jag komma ihåg att pausa regelbundet och vara mer medvetet i nuet. Viktigt att ge plats åt livspassioner också framför "bordena". Och lyssna in, hitta lugnet för att höra och uppfatta budskapen.

Över Östersjön

"Hamnarbetarna lossar repen och kedjorna, så att den stora båten ska kunna lämna kajen. På däck, högt uppe – för båten är verkligen oändligt stor – står matroser och drar upp repen, så att de inte förblir hängande över kanten.

Så var det dags för färden genom vackra skärgårdar och delvis öppet hav, från en huvudstad till ett grannlands huvudstad. Dag efter dag går färden, åt båda hållen.

För vissa innebär båtresan att återvända från sitt nya/nuvarande liv till något man lämnat bakom sig kanske för decennier sen. Kanske har man aldrig riktigt gjort sig helt hemmastadd känslomässigt i det land man en gång invandrade till.  På semestern passar man på att åka ”hem”.

För andra betyder kanske inte ens resan i sig en färd, en transport alls. Båten är nämligen också lite av ett flytande hotell. Man inkvarteras i hytter. Mat kan ätas på ett flertal restauranger i olika prisnivåer. För den som vill, kan man festa nätterna långa i nattklubbar och barer. Man behöver inte ens gå i land i grannlandet båten åker till, utan man kan glatt bli kvar ombord och knappt veta var på kartan man egentligen varit.

I båtens stora välsorterade affärer säljs allt möjligt numera – Tervaleijona och annat godis, vodka och andra alkoholdrycker. Sin klädshopping och sitt inköp av smycken och hudvårdsprodukter kan man också se till att få gjort här. Det finns lekledare och jippon för barnen, så ingen risk för uttråkning för den åldersgruppen heller.

Allt detta, nästan som en overklig saga, glider genom det vackra, natursköna skärgårdslandskapet."

Hittade denna text, när jag höll på att titta igenom gamla filer i datorn. Texten skrevs under en skrivarworkshop för tolv år sen. Tyckte den passar bra apropå mitt förra inlägg där den sverigefinska bokmässan nämndes. Dessa båtturer har ju varit och är fortfarande en stor del av livet för många i Sverige med finsk anknytning. Själv har jag också vuxit upp med att regelbundet resa mellan länderna. 

Ny mobil och kulturell helg

Ibland får man bara "tvinga" sig till att ta sig för någonting. Jag gör det just nu med skrivandet. Så som i förra inlägget konstaterar jag igen att jag varit på gång många gånger men inte hunnit eller bara inte kommit mig för. Väldigt mycket har hänt och är på gång, ska ändå försöka ha fokus på några få teman, tänker jag nu.

Att sätta igång en ny mobiltelefon är ju ett helt företag nuförtiden. Efter diverse googlanden efter instruktioner lyckades jag rätt bra med att kopiera över allt från den gamla mobilen, men fortfarande en vecka senare har jag inte kommit åt alla mina appar. Det ska beställas nya lösenord och så... Jag skulle iväg till Stockholm förra helgen, så jag såg till att få igång de viktigaste apparna inför resan. Den här veckan har jag sen satt igång några till, men ännu inte hunnit med alla. Sen är det fortfarande en gåta för mig vad allt jag egentligen kryssat i och godkänt för att få det hela med mobilen att fungera. Försöker säga nej till det mesta, men många gånger förstår jag inte skillnaden på valmöjligheterna.

Det blev en kulturell och mysigt social helg förra helgen. På fredagen hade vi poetry slam här på orten, där jag och några kompisar var ute och åt på den krogen där eventet hölls. Sen hade jag lördagen och söndagen i Stockholm. Jag och en vän hängde på den sverigefinska bok- och kulturmässan, som hade många intressanta programpunkter och jag hann prata med många gamla och några nya bekanta. Mässan har växt enormt på de här var det 15 åren eller liknande som den ordnats. Jag var faktiskt med första gången den hölls, då bl.a. Kjell Westö var där. Det blev sen en trevlig kväll hos min vän som jag inte träffat på länge, jättetrevligt att äta middag och ha soffhäng med vin.

Har många djupare saker på hjärtat också, men återkommer om det. Har under hösten hunnit med en lång resa med tåg till Sydspanien, där det var släktkalas. Det var en jättefin resa, där jag kombinerade att jobba med en artikel med att umgås med släkt och vänner. Tacksam att kunna resa miljövänligt.

Små steg fast vilse i livet

Det finns så många "texter" i mig som vill bli skrivna. Ändå går det ibland lite väl långa tider emellan där jag inte lyckas ta mig för att skriva. Av olika anledningar. När jag väl sen gör det kan det stå still. Vad har jag att säga? Och hur får jag det någorlunda sammanhängande och intressant att läsas - eventuellt av andra eller av mig framöver? Ska jag testa lyfta några kort? Har några set med såna fina tänkvärda kort.

Det första jag får i handen har rubriken (min översättning från finska) "Små steg för dig långt". Det är peppkort #annavalosiloistaa av Katri Syvärinen och Sanna Wikström. Rätt passande tema i dessa tider när jag ibland upplever frustration över känslan att stå still och stampa. Tendensen i mitt liv  har ofta varit att jag plikttroget gör mitt jobb (eller studier eller vad som just då är på gång) ordentligt. Sen räcker inte alltid tiden och energin till det jag verkligen vill göra i livet, i vardagen. 

Diskuterade just planering och upplägg av vardagen, av livet, med en bekant igår. Både hon och jag har företagande som mål i framtiden. Att få ett bra upplägg i vardagen, där de egna självvalda livsvillkoren snarare styr företagandet än tvärtom. Hur man ska kunna nå dit. 

Peppkortet säger att det inte behöver krävas stora steg för att uppfylla sina drömmar. Det viktiga är att ta tillräckligt många små steg åt rätt håll, att följa hjärtat. Det där sista är jätteviktigt. Börjar med åren lära mig att inte alltid bara tänka så praktiskt eller strategiskt, utan hellre försöka lyssna in och känna efter vad som känns rätt för mig. Även om det inte alltid är direkt mest lönsamt i pengar mätt.

Jag tycker att jag tagit många både små och ibland riktigt stora steg, men ändå testar livet mig hårt emellanåt. Inte alltid lätt att förstå meningen med sånt som händer. Tidvis känns livet som en kamp. Man dalar djupt ner. Det hände senast nu i våras. Efter en svacka även under vintern. Orken tryter. Lär mig vartefter att försöka ha en accepterande attityd, inte offerkänsla. 

Det som jag märker nu är att jag inte riktigt längre vet om det som länge varit stora livsdrömmar längre är det jag egentligen vill. Har tappat bort mig lite. Peppkortet säger att även om man emellanåt hamnar vilse kan man alltid återvända till sin stig. Att orka ända fram om än i snigelfart. Så jag är väl nu i de där villovägarna och kanske får tillåta mig att vara det ett tag. Låta mig föras istället för att försöka styra själv.

Har länge haft för avsikt att lära mig "stanna upp", stilla mig regelbundet, meditera eller liknande. Att bara liksom vara medvetet i det som är, inte låta tankarna ta överhanden. Jag tror att det skulle hjälpa att kanske även kunna få rätt riktning på livet, att liksom "få tag i" vad jag innerst inne vill och behöver.

Peppkortet frågar avslutningsvis vilket litet steg jag skulle kunna ta idag, eller under den kommande veckan. Idag ska jag ut i naturen en stund. Jorda fötterna i sommarvärmen. Känna kontakten med naturen. Kanske yoga lite också. Det här skrivandet kanske också var ett bra steg.

Mer om temat krigsbarn och det krigsdrabbade Finland

Efter mitt förra inlägg hittade jag sen en videoinspelning från ett samtal om krigsbarn på Finlandsinstitutet, där Ann Nehlins bok diskuterades. Väldigt fint upplägg och intressanta samtal. Vi får också höra om två vuxna krigsbarns tankar och erfarenheter. Jag har häremellan också hunnit läsa ut Ann Nehlins bok, De finska krigsbarnen - Ett nordiskt familjedrama, som jag redan skrev lite om i förra inlägget. Eller avslutningstexten återstår att läsa ännu. Ser nu ännu mer hur boken och temat krigsbarn verkligen handlar om familjedramer. Även i de fall det gått bra. Det handlar ju om familjer som på grund av kriget splittrats. Krigsbarn som behöver lämna sin familj två gånger, vissa som redan glömt bort både det finska språket och sin finska familj efter flera år i Sverige, om man kom dit som väldigt liten. Så återseendena blev inte alltid så som kanske framför allt mödrarna i Finland hoppats på. Det konstateras i de ovannämnda samtalen att det är så viktigt att familjer hålls ihop, när frågan om vad vi kan lära oss av historian med de finländska krigsbarnen kom upp.

Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik, vars föräldrar var krigsbarn, berättar i samtalet att Signe Sandelins bok Gäst i eget hem skildrar ett utanförskap hos krigsbarn, att det kan upplevas som att man varken hör hemma i den finska eller svenska kulturen. "En gång krigsbarn, alltid krigsbarn" kommer också upp som tema vid samtalen med Erkki Grönroos och Hilkka Mälarstedt, som talar ur sina egna erfarenheter som krigsbarn. Det poängteras också att det finns minst lika många historier som det funnits krigsbarn. Hilkka kände sig som både finsk och svensk, "dubbelt upp" snarare än varken eller, och har haft kvar sina två familjer, den finska och svenska.

Jag har nog aldrig tidigare kommit så nära krigstiderna i Finland så som vid läsning av den här boken. Ändå hade jag en morfar som blev krigsveteran, och min mamma levde sina första år i krigstider. Allt det där har ju på sätt och vis varit över under min uppväxt. Ändå finns det ju där i våra arv och vår historia, närhistoria. I den här boken kommer läsaren väldigt nära in på vad allt det kan innebära att vara drabbad av ett krig. Mamman i familjen ska ta hand om försörjningen medan mannen, och ibland till och med sonen eller söner, varit inkallade. Hur man dessutom behövt lämna hem och hamna på ny ort. Jobbar man dessutom utanför hemmet kan det bli en utmaning med vem som tar hand om speciellt mindre barn. 

Fortfarande på 1970- och nog en bit in på 1980-talet hade ju Sverige det ekonomiskt bättre ställt än Finland. Här i boken blir det så tydligt hur enormt stora skillnaderna var då kring 1940-talet. Många i Finland hade ju inte mat så det räckte. Många krigsbarn kom till Sverige undernärda och taniga. I mångas vardag hade man hört bomber falla, man hade flytt till skyddsrum och så vidare. Så förutom traumat att ha slitits ifrån sin mamma och familj, och ofta ha rest i flera dagar, hade många krigsbarn annat otryggt med sig i bagaget. Att ha brev som underlag gör att boken går så nära in i alla dessa teman.

Tankar, inspiration och berördhet via litteraturen och litterära samtal

Brukar oftast börja dagen med att skriva lite eget på en Word-fil, men tänkte idag skriva lite här istället. Blev som vanligt inspirerad av förra helgens litteraturdagar som vi årligen har på orten här. Årets tema var Gränsland. Jag hängde på bibblan hela lördagen, både dagsprogrammet och kvällens litterära talkshow var jag på. Lite lunch på stan och fika på bibblans fikahörna som pauser... Vi hade Pekka Heino från Sverige som talkshow-ledare på kvällen och han var också med intervjuade författare under dagen. 

Jag har många tänker-läsa-böcker på listan efter helgen. Däribland den tuffa tjejen, Faysa Idle, som var så charmig och härlig i sitt framträdande. Hennes bok kommer jag att läsa, när jag väl har betat av min hög av låneböcker som jag nu har hemma... Trevligt att höra att hon framöver tänker berätta flera andra tjejers berättelser från sin förort. Hon som har modet och förmågan att föra fram deras röster och perspektiv. 

Kai Korkea-Ahos bok om projektet att leta upp en lämplig mamma till hans och hans mans barn vill jag också gärna läsa. Vad var det han sa, att det var som en kombination av anställningsintervju och lägenhetsvisning (där de dolda felen behöver upptäckas...) som de där intervjuerna visade sig bli. Det var bra många kvinnor och en lång process att behöva gå igenom. Han berättade också hur han saknat förebilder i Finland om just homosexuella manliga par med barn. Det låter som en viktig bok. Har inte tidigare läst något av honom, men hört honom intervjuas även tidigare.

Jag blev också gripen och tagen av den sista intervjun på söndagseftermiddagen med Carina Bergfeldt om hennes bok En bra dag att dö. Prästen Katarina Gäddnas passade jättefint som intervjuare och samtalspartner i temat. Den boken tänker jag också läsa framöver. Den handlar om en fängelspastor i USA som varit samtalspartner till jättemånga dödsdömda personer inför deras avrättningar. Det var intressant att höra Carina berätta om bakgrunden till hur boken blev till. Jättefin historia i sig, där även hon personligen utmanades angående förmågan att förlåta. Katarina rekommenderade boken för även andra sjukhuspräster. Vi påmindes också om att ta vara på dagen. Carina poängterade det här med att förlåta någon inte behöver betyda att man accepterar dådet som personen gjort, utan förlåtelse handlar om att släppa sig själv fri. Ta makten, så att inte förövaren eller den som gjort en illa längre har den. En process hon själv också gått igenom. Det dåligt fungerande rättssystemet i USA fanns också med i samtalet, och vilka förödande konsekvenser det har för enskilda personer också.

Nämner även en bok, som inte har med dessa litteraturdagar att göra, men som jag under veckan fått med mig hem från biblioteket. Historikern Ann Nehlin har skrivit boken De finska krigsbarnen - Ett nordiskt familjedrama. Är ungefär halvvägs in i läsningen av boken. Gripande läsning på ingående nära håll och individnivå, författaren har bland annat läst korrespondenser mellan föräldrarna (främst mödrarna) till krigsbarnen i Finland och de svenska fostermödrarna. Det handlar ju om en enormt stor process, där cirka 70000 finländska barn varit som krigsbarn i Sverige. Även om det finns många fina historier fås också en inblick i den delvis bristande insynen i hur det gick till i vissa fosterfamiljer och vissa av barnhemmen. Och hur barnen blev föremål för politiska processer. Krigstider och splittrade familjer i dåtidens Finland har ju också aktuell relevans i nutida skeenden.