Litteraturinspiration, naturupplevelser och retreat

Om jag nu äntligen skulle få ner några rader här. Har börjat flera gånger men inte kommit så långt. Det märks ofta i frekvensen på inlägg om jag haft lite väl fullt upp i livet. Det har länge varit en av mina utmaningar att lyckas sunt och bra med tidshanteringen. Den här vintern hade jag mått bra av mer "tom tid", för att bara vara eller spontana saker. En stor del av tiden har fyllts av bestyr som hör till livets  plikter och "måsten", men har hunnit med en hel del roligt också. Periodvis hopar de sig till att ta all tid, så även trevliga saker kan då ta på krafterna.

Förra helgen fick jag hänga på de årliga litteraturdagarna här på orten. De hör till årets höjdpunkter vad gäller evenemang här. Missade torsdagens event med lokala författare, för det krockade med en kurs jag deltar i. I fredags kväll var jag än en gång på den litterära talkshowen där den fina, duktiga Pekka Heino är den som leder samtalen. Även om jag inte trodde att kvällens författare riktigt skrev min stil av böcker tyckte jag de verkade intressanta, så jag köpte därför en biljett redan i förväg. Det blev en mycket trevlig och intressant kväll. Lärde mig bland annat nytt om baksidan av sportsändningarr, som Olof Lundh berättade om, och blev intresserad av Björn Wimans bok om hans pappa. Intressant med kontrasten mellan 70-talet och nu, till exempel mäns roller och sätt, och dagens ofta mer självklara gemensamma ansvar för barn efter skilsmässa jämfört med dåtiden. Ellen Strömbergs böcker vill jag gärna bekanta mig med också.

På lördagen och söndagen fick jag höra den kunniga Anna-Lena Laurén berätta om sina erfarenheter och insikter om Ukraina och Ryssland och hela situationen. En del av den vackra soliga lördagens litteratuprogram krockade med en trevlig utflykt jag var anmäld till. Det var ändå härligt att vistas ute i naturen ett par timmar i trevligt sällskap, Kort vandring, grillning och fika. Trevliga samtal.

Hann innan utflykten höra om tre kvinnliga konstnärer som författarna Ida Therén, Malin Kivelä och Salla Leponiemi skrivit om. Blev framför allt intresserad av att höra mer om Hilma af Klint. Kanske se filmen också.

Marshelgerna har liksom fyllts... En helhelg har vi haft med en stor kör jag sjunger i. En annan helg kom jag med väldigt kort varsel med på en retreat här strax utanför stan, som jag köat till. Jag var lite tveksam om det vore sundare att bara ha hemmatid eller om det vore mer givande att ta en "irtiotto", ett begrepp jag beskrev i förra inlägget - att ta mig "loss" från hemmalivets bestyr och komma bort lite. Jag fick alltså beskedet efter klockan tio på fredagmorgon, och retreaten  började kl. 16.30. I slutändan var det trevligt och nog sunt att komma iväg. Dock gick jag med lite lättirritation under fredagen och kanske lite på lördagmorgon ännu, och tvivlade på om jag tagit rätt beslut. 

Det var härligt och lyxigt att få vistas i en naturskön miljö vid vattnet och nära skog. Fick många fina stunder utomhus, bland annat sittande på bryggan under den soliga söndagen och lite jordning i skogen på lördagen, med bara fötter på marken. Det var också lyxigt att serveras god mat och inte själv behöva tänka på sånt. Försökte riktigt påminna mig om att njuta av varenda tugga. Stillhet, tystnad, målning och en del läsning. Och att bara vara. Härligt också med eget rum med sjöutsikt, likaså från matbordet. 

Att göra sin egen grej - både stora och små "irtiotto" på olika sätt

Jag beundrar folk som gör sin egen grej, peppande att se vad allt man kan göra. Idag är det ju vanligt att till exempel leva van-life. Vissa har lämnat sin fasta adress, kanske helt gjort sig av med hemmet och alla saker för att på heltid bo i sin husbil, kanske en skåpbil som man byggt om till sitt rullande hem på hjul. Jag har nog i tidigare inlägg skrivit om hon, Ann Johansson, som cyklade från Sverige till Nya Zeeland och han, vars namn jag glömt, som vandrade från Sverige till Santiago de Compostela. Eller hon, Helena Kastikainen, som vandrade från Helsingfors till nordligaste Finland och hittade sig själv på vägen - eller hur det nu var... Eller hade jag bara tänkt skriva om dem? Hittade inte inläggen nu, men alla de inspirerade mig stort med sina berättelser. Anns bok heter Om-vägen – Tvärs över jorden på cykel och Helenas heter Kävele, unohda, rakastu. 

I vardagen gör jag väl på sätt och vis min egen grej, har gått från fast jobb med trygg inkomst till något helt annat. Man annars känns det som att jag tidigare bara lättare kom iväg på mer äventyrliga, roliga saker än vad jag just nu gör. För min del har det handlat om att resa och se världen. Vid 21 års ålder åkte jag ensam iväg på transsibiriska järnvägen till Peking som inledning på en lång jorden-runt-resa som backpacker. En enkelbiljett till Kina, utan att ha ett inplanerat returdatum för att komma hem. Några år senare åkte jag och en kompis till Spanien för att bo där i fyra månader och lära oss spanska. 

Längtar så efter både långa vandringar eller cykelturer, roadtrips, men framför allt vill jag en dag ha min campingbil, som möjliggör fritt resande både på närmare och längre håll. Jag har då mitt fria jobbliv, så att jag kan komma iväg spontant också. Jag drömmer också om att ta ett skrivarår eller kanske ett halvår. Tänk att bara få både grotta sig ner i gamla texter och skapa något nytt. Min dröm vore att göra något fint av eget skrivet material. En tanke är också en bok med text och egna foton. Allt det där kräver ju lite "research" eller rättare sagt att gräva både fysiskt bland gamla dagböcker och skrivhäften och att leta fram digitalt sparat material från dels olika datorer och dels från vissa USB-minnen. 

Jag trivs med att ha en fast plats, ett tryggt hem att alltid återvända till. På sistone har jag haft en jättelängtan till att ändå pausa lite från vardagen, åka iväg någonstans. Ett starkt sug neråt Europa, Spanien eller kanske Jersey. På finska finns ett bra ord, irtiotto, typ att ta sig loss. Irtiotto arjesta, att ta sig loss från vardagen. Det är nog vad jag skulle må bra av. Retreater är också något jag brukar må bra av. Det kan ibland räcka med en helg bara. I år har några retreater krockat med min körsång, som tar en del av min helgtid. Får se vilken av alla drömmar som först konkretiseras. Till dess fortsätter jag att öva mig framåt med små kortare "irtiotto" här i vardagen. Kanske en vandringsdag eller halvdag nära hemorten. Eller en kort stund här i närskogen, ett vinterbadsdopp. Det kan ju vara både stort och smått.

Att leva sig in i sina drömmar och kanske få liv i dem på riktigt...

Njuter av de sista smuttarna av mitt morgonkaffe och tittar ut över den vackra höstutsikten från mitt hemmakontor. Solen skiner, temperaturen har stigit från nattens en grad till tre. Trädet här utanför har nu nyanser av gult, rostbrunt och lite grann grönt ännu. 

Det sägs att det är viktigt att ha drömmar och att även leva sig in i dem. Vara i de energierna. Så idag tänkte jag testa att ha fokus på det. Tacksamhet är också viktigt, och jag är enormt tacksam för mitt lugna hem och den här fina naturomgivningen här. Och extra tacksam de dagar solen skiner och jag har tid och möjlighet att ta mig ut. Vi rekommenderas också tänka i presens, som om vi redan lever i det vi drömmer om, så jag kör på. Sätter på lite peppande musik i bakgrunden.

Jag lever äntligen i ett hem, som jag kan tänka mig ha i all framtid. Det är trivsamt och mysigt inrett. Onödigt har rensats bort, men känslan är varm snarare än kal. Här och där på väggarna finns vackra fototavlor med fina minnen. Jag har min utsikt över vattnet och kan enkelt komma ut och sätta fötterna på gräsmatten eller i vattnet. Mycket naturkontakt i långa stunder. Jag har lyckats få mina passioner och intressen att bli min "jobbsysselsättning", så vardagen är harmonisk och njutbar. Hälsan är på topp, livet känns meningsfullt, fullt av trygghet och tillit.

Ungefär så kan man fortsätta hur långt som helst. Det är lätt att känna hur moodet faktiskt lyfts när man går in i olika positiva sinnesbilder. Samma kan ske när man tittar på vackra foton eller vacker natur också. Jag tog fram lite foton som inspiration innan jag skrev också. Är just nu i en fas där jag undrar vad jag egentligen på riktigt vill i livet. Eller mycket vet jag ju, men i vilken ordning prioritera. Och jag ifrågasätter också, vilka av mina drömmar sen långt tillbaka fortfarande stämmer in på mig.

Har också fått tips från olika håll att det vore sunt att bara släppa loss, inte fundera och planera så mycket. Kanske ta sig iväg ut i naturen och tysta ner sociala medier ett tag för att ens inre behov och kreativitet ska ha möjlighet att göra sig hörda. Just nu övar jag mycket på att få in stunder av stillhet i mina dagar, mer regelbundet, i väntan på att hinna iväg på längre stillheter.

Gammal och ny teknik, AI och miljöperspektiv

Vad ska jag börja med idag då... Är i alla fall så supernöjd och lättad att jag äntligen fick igång min printer via min nya dator. Det är ju så sorgligt att helt bra fungerande teknikprylar bara på grund av sin ålder kan bli oanvändbara i dagens teknikvärld. Min gamla printer med skanner fungerar helt bra, men när jag kopplade in den till min nya dator i somras hände ingenting. Datorn verkade inte känna av den alls. Så varje gång jag behövt skriva ut någonting har jag fått flytta undan den nya datorn från skrivbordet för att ta upp den gamla och koppla ihop den med skrivaren.

Men så äntligen tog jag tag i saken igår. Min första plan var att använda en extern dvd-enhet (även den gammal) för att kunna använda skrivarens installations-cd. ChatGPT avrådde dock från det, men gav istället instruktioner om att ladda ner diverse drivrutiner. Så efter en massa chattande med olika följdfrågor parallellt med att ta fram vad jag behövde via nätet fick jag både skrivaren och skannern att fungera. Det räckte alltså inte med den första åtgärden, som bara satte igång skrivaren, för skannern behövde jag fixa ännu lite till. Totalt tog det en god stund av förmiddagen, men så himla nöjd att allt gick vägen.

Utan chatGPT hade jag inte fixat det här. Jag har inga datanördar i min nära krets. AI är ett fantastiskt verktyg för många slags användningsområden, även om man får ha en kritisk attityd till svaren från ChatGPT. Dock har jag under det här året fått höra, vilket jag tidigare inte var medveten om, att det tar mycket av miljöresurser energimässigt. Så det kanske är bra att använda det när man verkligen behöver och inte till nöjeschattande - om någon nu gör det.

Jag frågade ChatGPT om detta med miljöbelastningen. Det är ju i många led som energianvändningen och resursförbrukningen sker, allt från träning av AI-modeller (exempelvis språkmodeller) och kylning av servrar vid datacenter till elektroniskt avfall. Jag gavs en jämförelse att träning av en enda stor modell kan kräva lika mycket energi som hundratals personers årliga energiförbrukning.

Vad gäller en enskild användare hemma vid datorn, så kan man genom att be om korta, mer sammanfattande svar av ChatGPT spara in på energiförbrukningen. Jag märkte igår hur irriterad jag ibland blev när svaren kändes långrandiga, så det tipset ska jag nog själv använda mig av i fortsättningen. Jag höll på att tappa bort mig bland alla långa utläggningar. 

Håller just nu på att läsa samhällsanalytikern Olof Gränströms bok Från fakta till kunskap - För bättre beslut i en komplex värld, en väldigt intressant bok där samhällsanalys tas upp på ett brett och globalt sätt och även genom att se bakåt i historien. Samhällstendenser ses utifrån ett större perspektiv. Här kommer klimatfrågan upp som ett genomgående tema också apropå miljöbelastning och miljömedvetenhet...

Att hitta glädje och lätthet även i det motsatta...

Jag har saknat att skriva. Den här sommaren har jag skrivit ganska lite. Tankar, idéer och lust har funnits, men inte tajmat sig med att sitta vid datorn. Inte heller i dagbokshäftet har det blivit så många rader. Det pratas ju ibland om popcorn-hjärna, känns som att det är tankar och teman i huvudet från här och där. Får se vart vi hamnar i dagens teman...

Lyssnade just på ett poddavsnitt av Reetta Viinanen som driver företaget Rohkeushyppy  Just i slutet av avsnittet fastnade jag för det finska ordet 'lempeys', som är så fint att komma ihåg att ha mot sig själv och andra. Från ordlistor ges ord såsom godhet, välvillighet, skonsamhet, vänlighet, mildhet för att nämna några översättningar på substantivet. Jag tycker att alla de finns i ordet lempeys. Ofta kan vi vara bättre på att ha en 'lempeä' (som är adjektivformen) attityd mot andra än oss själva. 

Sommarens stora livsförändringar har väckt blandade, ibland även svåra, känslor hos mig. Gamla mönster från tidigare jobb, där jag upplevt känslor av otillräcklighet, gör sig påminda. Det blir lätt att jag pushar på mig själv trots att det känns kämpigt och kvalfyllt. Känner riktigt hur jag inte alls är i rätt energier. Funderar ibland att är det bara min osäkerhet som orsakar det eller borde jag valt - eller välja - en annan väg? Eller skulle jag kunna vara i det här nuvarande med en lättare attityd? Att gå in med glädje även i det som inte är min största passion. Tanken är ju ändå att detta ska leda till vad jag mest vill göra, att jag parallellt skapar ett liv som matchar vem jag är och varför jag är här.

Efter flera års paus är jag tillbaka i en bransch där det tidigare fanns hur mycket jobb som helst. Nu överraskas jag istället av att man ibland hamnar lite i standby-läge för att vänta in lämpliga jobbuppdrag. Jag har nu ändå lyckats lugna ner de kvalen det orsakat i mig, och försöker ha tillit till att det blir något bra av det här. Det är dock viktigt att se till att må bra i det hela och hålla sig på en positiv, skonsam energinivå.

Det är viktigt med pauser, att under arbetsdagen komma ihåg att stanna upp och bara lyssna och känna in sig själv (checka in med sig själv, uttrycker en del det som). Har sagt det så många gånger, men behöver nog sätta på alarm för att påminnas. Också det här med att kunna få ha sitt eget tempo är viktigt. Oavsett vad som är normaltempo för någon annan.

Påmindes häromdagen också om att ha kul på jobbet, hur viktigt det är, att man då kan orka med även tuffare motgångar. Hade förmånen att få lyssna på en superengagerande föreläsning av fotbollsdomaren och entreprenören Jonas Eriksson. Det är ju i positiva, glada energier som även ens kreativitet fungerar som bäst.  

På tal om att ha kul, så lyssnade jag häromkvällen på KAJ:s Axel Åhmans sommarprat, som jag tyckte var väldigt bra. Över huvudtaget har ju KAJ:s vinst i svenska melodifestivaluttagningen varit så positiv för Sverige-Finland-kopplingen, och nu fanns en hel del av det temat i sommarpratet också. Det var informativt och berättat på ett underhållande sätt. Roligt att temat dialekter fått så mycket uppmärksamhet också. Bandet är ju också ett bra exempel på hur de sakteliga byggt upp enorma framgångar genom att ha kul, utöver själva arbetetsinsatserna förstås.

Att gå sin egen väg, inte alltid passa in och duga ändå

Det är inte alltid jag minns mina drömmar, men en morgon den här veckan satt en detalj tydligt kvar i minnet på morgonen. I en kort episod i något jag i övrigt inte minns peppade jag någon - det var nog en yngre tjej - som skulle gå och göra något slags test att hur det än går, kom ihåg att du är värdefull och räcker som du är. Det där satt starkt i mig på morgonen och jag insåg att det kanske var till mig själv eller en yngre version av mig själv som jag faktiskt sa det till där i drömmen. En viktig påminnelse hur som helst.

Än en gång i livet är jag mitt i en större förändringsprocess, som inte helt har gått enligt planerna, i alla fall i det tempot jag först trodde. Flera gånger har jag funderat att var är egentligen min plats i tillvaron och vad är jag menad att göra. Jag har därmed också kämpat lite hårt för att ändå få saker att rulla på åt rätt håll. Jag behöver verkligen påminna mig om att ta pauser för att stanna till och notera mig själv mitt i allt fixande och presterande. Det är också viktigt att ha eller hitta en balans mellan de här "måstena"/plikterna och mer njutningsfulla saker i livet. Märker att jag igen glömmer bort att ha kul alltför många gånger. Vill ju också kunna njuta av vägen dit jag är på väg, även av de mindre roliga grejerna längs vägen. Att se lite lättare på dem i alla fall, med lättare attityd och energier.

Jag har med åren förstått att det är många som inte passar in i det som i samhället kanske förväntas vara normalt. Själv har jag många gånger behövt gå min egen väg trots att den vägen inte är eller varit den lättaste. Jag lyfte ett väldigt passande kort nyss av de redan i tidigare inlägg nämnda uppmuntringskorten, Anna valosi loistaa, låt ditt ljus lysa, av Katri Syvärinen. Kortet har rubriken Soihdunkantaja, fackelbäraren.

Kortet handlar om att trots att den redan färdigt trampade stigen vore trygg, så är jag kanske här för att trampa min egen stig. Det gör inget om inte andra förstår det. Texten uppmuntrar till att släppa förväntningarna, som i sig kan utgöra hinder, och att bege mig ut på mitt äventyr genom att följa glädje och passion, styrd av min inre fackla. Genom att leva på ett sätt som är rätt för mig, kanske jag röjer vägen för andra att också våga göra det. Kortet ställer frågan hur jag skulle kunna föregå med gott exempel för andra. I en Human Design-baserad coachning relativt nyligen fick jag just höra att min väg i livet verkligen är att behöva göra på mitt eget sätt. Kanske kan jag inspirera andra att också våga göra det. 

Camping, egentid och att hitta framgångar på sitt eget sätt

Underbart att vakna till fågelkvitter, att lugnt somna om och lite senare vakna till samma vackra kvitter igen. Det fick jag uppleva i morse när jag vaknade i mitt tält. Igår hann jag ångra flera gånger att jag beslutat mig för en campingnatt till, när det var så himla kallt. Men att få sova bra - riktigt påbyltad med många lager kläder i en tjock sovsäck - och vakna till en ljuvlig morgon mitt i naturen gjorde det verkligen värt det. 

Jag känner också att jag liksom övervunnit en utmaning, när jag haft en del bävan då jag ensam planerat och genomfört detta. Nu är tröskeln mycket mindre nästa gång. Som tur hade jag planerat att träffa vänner på midsommarafton, för jag hann ändå känna av ensamhet flera gånger under helgen. Jag behövde nog egen tid också, men hade sett fram emot att träffa lite likasinnade på campingen, som visade sig vara rätt glest befolkad. Ytan var väldigt stor och just tältgästerna var få jämfört med dem som bodde i stugor eller i sina campingbilar. Campingen låg väldigt naturskönt i en historisk omgivning. Jag gick längs en vandringsled både igår och idag. Har fått så stora doser av naturkontakt, mycket barfota på gräsmattor och några dopp i havet.

Jag har under de senaste månaderna fått rådet från olika håll att ta mig iväg på en retreat, att få tystnad och lite avstånd från allt, så att jag liksom hinner "lyssna inåt" och överhuvudtaget vila hjärnan från alla aktiva tankar. Kanske var det här ett litet steg på vägen, att ensam campa. Trots att jag gått framåt med många saker i livet alltmer mot vad jag egentligen vill göra och hur jag vill leva, så känner jag mig fortfarande ofta vilsen. Funderar var min plats i livet är och vad jag är ämnad för att göra och tillföra världen/omgivningen.

Lyfte ett rätt passande "uppmuntringskort" av Katri Syvärinen, Anna valosi loistaa - rohkaisukortit heter de, ungefär Låt ditt ljus lysa. Att lyckas på mitt eget sätt handlar kortet om, jämfört med vad man generellt i samhället eller världen ser som framgång. Kortet handlar om att själv definiera sin framgång, på ett sätt som ofta medför känslan av att ha lyckats. Det står bland annat att framgång kanske hellre kunde handla om modiga inledningar istället för perfekta resultat. 

Texten avslutas med frågan vad jag vill anse som lyckat idag. Det får nog vara det här med hela campingturen, att jag lyckats få med tillräckligt med mat som också hållit sig kallt i kylväskan i bilen (utan el). Frös in en massa petflaskor med vatten, som tillägg till kylklabbar. Att jag lyckades få cykelställ och cykel på bilen och att tältet gick bra att sätta upp osv. Men kanske att jag överhuvudtaget genomförde det hela. Det är jag väldigt nöjd med.

Ser nu att jag dock ändå tog resultat som egna exempel. Ska försöka komma ihåg det här med att det kan räcka med att våga komma igång att ta sig för någonting och se det som lyckat. oavsett resultat. Kortet uppmuntrar till mer vilsamhet snarare än att göra en massa nytt, att njuta av de magiska stunderna i vardagen. (Mina egna tolkningar och fria översättningar av korttexten.)