Tankar inför vill-hinna-fixa-massor-helg...

Trots att jag är social, och skulle gärna ha mer tid med mina vänner, vågade jag inte boka upp mig denna helg. Det är den första på länge, då jag har tid och möjlighet att komma ikapp med ALLT MÖJLIGT. Ligger som vanligt efter med livets vardagsbestyr och även viktigare administrering, men just nu har det hopat sig enormt. Dessutom fanns (och finns…) förhoppningar om att också hinna sådant som jag helst också VILL göra. Började i alla fall morgonen lugnt med kaffe och frukost i soffan, medan de senaste två Skavlan-avsnitten gick på SVT-play.

Nu snurrar tvättmaskinen på sina sista varv för denna tvättomgång. Den tidiga snabblunchen blev just klar, så det här skrivandet får nog bli som fragment mellan diverse bestyr. Dock vill jag ta mig tid till skrivandet också, fast bara en liten bråkdel av alla tankar hinner fås ner denna gång. Mår kaotiskt, har panikrädslor ena stunden, men vet att jag måste ta tag i svåra saker denna helg. För till denna helgs ursprungliga tankar dök det igår upp nya bud igår, detta i en enormt svår livssituation som jag hamnat i och kämpat allt för länge med att lösa. Det värsta av allt är att jag är så himla ensam i detta. Det gör det hela så mycket värre och otryggare. Ska ändå nu fokusera på positivare saker. Den här hemska verkliga mardrömmen ska inte få ta över, inte helt, även om det ofta tar över för mycket av min tid, ork och energi - och av mitt mående.

Där hann också tvättmaskinen pipsignalera om att tvätten klar. Det blev därmed tvättupphängning, prat i telefonen samtidigt och lunchätande om vartannat. Tvättade sen badrummet också, för att nu inse att jag borde ta mig ut på promenad innan solen försvinner. Vill också hinna tvätta sovrumsfönstret innan kvällen eftersom det idag är uppåt 10 grader ute (sällsynt denna kalla höst), och jag nästan hade glömt bort att den tvättplanen nu skjutits upp allt för länge.

Skrivandet får nu i alla fall vänta till senare. Nämner ännu bara kort apropå ovan att livets grundtrygghet verkligen har skakats om rejält för mig under det senaste året. Jag trodde jag bodde i ett tryggt land där det värnas om var och ens grundbehov. På grund av dolda uppgifter hamnade jag i ett hem där jag inte tillåts sova ifred den tid på dygnet då de flesta av oss brukar och behöver sova. Trots att fel begåtts och begås av andra dras jag med skuld- och skamkänslor när jag försöker kämpa med att reda ut problemet och felaktigheterna. Jag som inte vill vara till besvär för någon och inte göra något väsen av mig har nu tvingats och måste fortsätta göra mig hörd och synlig för att försöka rädda min hälsa och min ekonomi. Jag la till det här sista nu, för att jag försöker verkligen få mer fokus på det positiva i ett fortsatt inlägg, som förhoppningsvis blir av under helgen.