Inspirerande författarsamtal och lite om upptäckter i skrivprocessen

I natt ställs klockan om till sommartid. En timme försvinner, men kvällarna ljusnar därmed. Aprilväder lite i förväg eller nåt, marken blev vit denna eftermiddag. Med trevande tankar inleder jag sådär allmänt konstaterande om årstidsläget. Jag har de senaste dagarna varit full av inspiration över olika teman som jag velat skriva om men hittar nu inte helt ett sammanhängande sätt att ta upp dessa. Får se hur jag lyckas fokusera. Försöker påminna mig om Deepak Chopras uttryck "effortless ease", som jag alltmer försöker få in som inställning till sånt i livet som kan kännas lite ansträngande ibland. Till exempel studier och artikelskrivande jag sysslar med just nu i vardagen, försöker sänka ribban lite inför med hoppet om den där lättheten. Lyckas man kan ju resultatet egentligen bli bättre än genom krampaktigt kämpande. I alla fall blir sysselsättningen roligare och ledigare.

Idag har jag fått njuta av en heldag med så inspirerande författarsamtal på Mariehamns litteraturdagar. Trevligt att två vänner var med som sällskap, så vi hade en trevlig lunch- och fikapaus tillsammans också. Från morgonens första samtal fick jag med mig inspirationen att våga snöa in sig på det som intresserar en. Patrik Svensson berättade hur någon himlat med ögonen när han berättat om sitt tema om ålar, och ändå blev det något bra av det. Hade missat att det kommit en bok till av honom om havstema. Lät intressant det han berättade. I samma samtal berättade Annika Luther om sin bok om råg, vilket också gav intressant kunskap om det och även anknutet till historiska sammanhang i Finland.

Ukrainska Eugene Wolynsky var det jätteintressant och lärorikt att lyssna på. Gillade hans stil att framträda. Från att ha varit en musikalisk etc. mångsysslare blev han i och med kriget översättare på heltid. Så mycket ukrainska texter att översätta till omvärlden. I flera samtal idag togs påminnelser om Finlands krig med Ryssland upp, hur det än idag väckt minnen hos de som har erfarenheter från de tiderna. Både Karin Collins och Kjell Westö gav exempel på det. Jag såg på SVT:s finska nyheter nyligen hur vårdpersonal i någon kommun i Sverige, minns inte vilken, utbildas i baskunskaper i finska och tydligen hade de också fått historisk information. Kursen var väldigt uppskattad bland personalen och en vårdanställd konstaterade i intervjun hur hon inte haft en aning om att hennes patienter kunde ha upplevt krig.

Jag blev djupt berörd när jag lyssnade på Erica Eklund berätta om sin bok (Jorden skälver marken gungar heter den) om sin pappa, som var alkoholiserad under hela hennes uppväxt. Jag började läsa boken redan för några veckor sen, men blev så ledsen av den så att den blev liggande. Nu är jag insprirerad att ta tag i den igen. Jag hann bara till ganska början av boken, där pappans barndom med Ericas alkoholiserade farfar skildrades. Det var de jobbiga erfarenheterna som upprörde mig så mycket. Författaren berättade hur hon i och med bokprojektet börjat förstå mycket om sig själv också, fått förklaringar till mycket hos henne själv.

Jag tror att just det där hur viktigt ens skrivande kan vara för att kanske själv bli helare, få förståelse och perspektiv på olika saker och ting, var något som jag fick med mig från flera av samtalen idag. Bröderna Westö berättade om hur de sen noterat att deras mamma kommit fram mycket i texterna. Hur det sen också visade hur bröderna på sina olika sätt förhållit sig till situationen i familjen. Hur den äldsta, Kjell, trott eller känt att han då i unga år borde ha kunnat reda ut situationen med mammans mentala ohälsa. Bröderna hade skrivit sina bitar för boken på var sina håll även om de kommunicerat med varandra under arbetets gång, bitarna hade sen pusslats ihop tillsammans med förläggaren (till boken Åren). Jag tycker det där sättet att jobba tillsammans med en bok också verkar jätteintressant.

I samtalen med Koko Hubara och Kayo MPouyi kom det här med olika kulturer i familjer upp som tema. Betydelsen av namn i olika kulturer togs upp, vilka betydelser själva namnen har i språkligt och hur de väljs för barnen. Tänkte själv på kopplingen till numerologi, som ju baserar sig på bland annat våra namn (utan att vara jätteinsatt i ämnet, men läst lite om det). Jag tror att vi kommer få många intressanta livsskildringar med nya inslag i och med allt mer mångkulturella familjer. Framför allt den andra generationen har en intressant roll här. Detta trots att inte alla skriver självbiografiskt. Koko Hubara berättade hur hennes chef inom journalism kommenterat om journalistiska texter att i alla texter finns skribenten med. Kvinnorna fick frågan hur mycket av de själva som fanns i deras böcker. I Hubaras fall var det bara små, enligt henne knappt märkbara detaljer. Hon tog som exempel, att det varit speciellt att växa upp med en vit mamma när man själv inte har det utseendet. I sin senaste roman ville hon därför utforska hur det skulle kännas att inte ha en etniskt finsk mamma.

Vill ännu poängtera att mitt minne inte alltid är fullt tillförlitligt till alla små detaljer, så det jag nämnt i detta inlägg är vad jag minns och tagit till mig av dagen. Eller en liten del av det, det var nog mycker mer jag tog till mig och det skulle funnits mer att nämna om flera av författarna och samtalen, men tog med ett axplock nu. För att återgå till inledningen av inlägget, så kom jag inte in på de teman jag kände var angelägna igår och de senaste dagarna. Det var lättare att hoppa på dagens intryck. Återkommer kanske till veckans tidigare teman här framöver.

Lite om hemmet, eget tempo och natursamklang

Det har tagit lite längre än vad det borde behöva att komma i ordning i mitt nya hem (och kanske inte så nya längre...) efter förra årets stora flytt. Allt har sina anledningar och det har gått framåt, i små steg. För en tid sen var jag så nöjd att jag fått ordning på skrivbordet, speciellt då min kontorshörna går ihop med vardagsrummet, men förstås först och främst för att det ska vara trevligt att sitta här vid datorn och jobba och så. Har lyckats hålla ordningen ganska bra här, utan att det hopat sig med en massa papper och häften. Märkte dock igår när jag plockade undan efter den gångna veckan att det tenderar att börja samlas en massa post-it- och kvitto-komihåglappar. Jag får inte fortsätta samla på mig såna, så jag ska snart titta igenom de senaste och försöka slänga bort. Har bjudit hem några vänner till ikväll, så det har fått mig att sätta extra fart med övriga hörn av hemmet också. Har en del kvar att göra under dagen ännu för att det ska bli trevligt med umgänge och häng här. Framför allt ska det bli trevligt för min egen skull att komma i ordning. Trivs bäst så. Blir så glad varje gång jag går genom hallen nu, för den fick jag i bättre ordning förra helgen. Sen har jag ju förstås emellanåt fått ordning på sina ställen men så hopar det sig plötsligt till en röra igen... Till exempel är köksbordet ett sånt ställe där den tendensen finns.

Det har varit ett väldigt speciellt år jag har bakom mig, eller egentligen ett par, eller flera till och med. Hade förresten i början av året tänkt göra ett årsbokslut, men kom på nu att jag glömt bort det. Kanske blir det det lite i efterhand. Temat årsbokslut dök upp i olika sammanhang, bland annat i nån podd jag lyssnade på. Det som är fint trots stora och även svåra beslut och livsförändringar är att jag allt mer går min egen väg nu. Jag har för en gångs skull valt mig själv och mina behov framför jobb och såna plikter. Nån slags downshifting. Visst har jag dock vissa förpliktelser, men inom mina egna intresseområden, och jag styr ändå mycket själv till stor del. Jag har möjlighet att starta dagen i mitt eget tempo, ta pauser när jag vill. Vilobehovet är fortfarande stort, och jag försöker lyssna på kroppen, vara snäll mot mig själv. Det kräver övning det med. Jag har deltagit i olika coachningssammanhang, jag lyssnar på många inspirerande personer via poddar och läser inspirerande böcker, vilket peppat mig till nya vanor. Till exempel det här med att "äga" sin morgon. Att starta morgonen på ett givande och positivt sätt har stor inverkan på hur resten av dagen blir. Och att ta, även små, nya steg regelbundet hjälper till att bilda nya vanor. 

Jag har sen november, tror jag det är, alltid tagit mig en egen stund direkt på morgonen. Oftast skriver jag kanske runt 20 minuter innan jag börjar dagens andra sysslor och ibland kan det vara yoga eller meditation som jag börjar dagen med. Försöker också aktivt peppa mig till positivitet, vilket under en alltför lång livsperiod inte var mitt naturliga tillstånd, framför allt inte på morgonen. Efter några år bakom mig, då jag ofta vaknat med rädslor och obehag ser jag konkret hur jag numera oftast vaknar i neutralt eller mer optimistiskt mood. Har alltför länge haft känslor av grundotrygghet. Försöker aktivt lära mig att hitta tryggheten hos mig själv. För kanske månad sen satte jag fram vackra bilder och böcker här och där i hemmet, som jag aktivt stannat till och tittat på, peppat mig själv med. Jag blir glad och lycklig på riktigt av det. Men förstås är det ju en kombination av alla möjliga steg jag under en lång tid tagit som lett till det, inte bara bilderna i sig. Jag är enormt tacksam för att jag lär mig sånt här. Det är sånt som nu får vara min riktlinje i livet. Jag och mitt välmående först, oavsett om inte samma trygga inkomster kommer in såsom tidigare. 

Även om naturen och friluftsliv alltid varit viktiga för mig har jag de senaste åren alltmer börjat förstå mer av hur allt verkligen hör ihop. Vi och naturen, vi och djuren och allt annat levande. (Och förstås vi människor i förhållande till varandra.) Hur vi bör samsas och leva i samklang. Vill lära mig mer och hoppas kunna styra mitt liv till att alltmer få vistas ute och få kraft i och av naturen. Har en bekant som arbetar med forest bathing (har det en svensk term, tro?) och jag har själv läst lite om nyttan av jordning, för att nämna några exempel inom temat. Tänker här även på att vara i samklang med sig själv, helheten. Att leva så att kroppen, det mentala och även själen är i samklang. Vill också snöa in mig mer på kvantfysik och lära mig mer om såna sammanhang...