Vinterbad, hälsosam naturkontakt och inspirerande vandrare

Efter en längre tids intentioner har jag äntligen gått in för att öva in mig på vinterbad. Det är ju kanske tveksamt att kalla det vinterbad i september, men lite av kallbad i alla fall. Det har varit tacksamt väder den här veckan att komma igång med det. Jag är ju från början lite av en badkruka och fryser lätt. De senaste somrarna har jag gått in för att trotsa det och har badat mycket både dag- och kvällstid. Lärt mig njuta av det fast inte solen gassar. Dock föredrar jag fortfarande att komma upp ur vattnet och bli värmd av solen. När jag de senaste åren lärt mig hur hälsosamt det är med naturkontakt och bad har jag insett att jag också vill ta vara på den naturresursen vi har så lättillgänglig. 

Det dök upp en möjlighet att gå med i en grupp, där vi kallbadar två gånger i veckan, så vi kom igång i måndags. Jättebra, för det har varit segt att komma igång på eget initiativ. Jag lånade hem böcker om temat. Lärde mig bland annat att långa utandningar är bra, både innan och när man går i vattnet. Lyckades vara i oväntat länge de här två gångerna som jag deltagit. Tog till och med några simtag. Tänkte också att det är bra att komma igång när det är relativt milt väder ännu, så kan man stegvis vänja sig inför vintern. Har provat enstaka gånger tidigare, på vintern endast med tillgång till bastu. Det har jag inte nu, så det är lite nytt att inte ha bastuvärmen till hjälp. Längtar efter den dagen jag kan säga att det är njutbart att vara i det kalla vattnet... Dock är känslan efteråt skön. De här första gångerna har vi nu haft kring 15-16 graders temperatur ute och något liknande eller strax under i vattnet. Solen har varit framme, vilket hjälpt till, men lite vindar har det varit också. Det är lite lång väg ut till bryggans ände, så vinden hinner kännas av.

Temat naturkontakt har kommit över mig från flera olika håll på sistone. Blev bland annat påmind om temat jordning, vilket jag säkert återkommer till mer senare. Jag har själv denna sommar medvetet sett till att fysiskt jorda mig då och då. Har ju ännu inte någon egen tomt att trippa ut barfota på, så i väntan på den brukar jag till exempel under en promenad sätta mig nånstans i naturen en stund och ta av mig strumpor och skor. Ett exempel på att ta vara på naturens hälsofrämjande effekter. Lyssnade på en poddintervju med Jimmie Olsson, som via utbildning är kunnig inom temat jordning. Ett tips jag fick med mig för oss i dessa kallare breddgrader var att man till exempel på vintern kan hälla varmt vatten i snön, för att få sig ett varmare ställe för bara fötter. Sen kan man sätta en varm vattenflaska ovanpå fötterna, så att värmen hålls bättre. Jimmie gav exempel på hur lätt man kan ta vara på jordningsmöjligheter.

Långa vandringar i naturen inspirerar mig massor också. Har själv varit på några, och längtar efter att göra fler. En inspiration är också människor som går sin egen väg och vågar ge sig ut. Läste nyligen Helena Kastikainens bok (som både finns som ljudbok och pappersbok på finska) om hennes vandring genom Finland, från söder till norr. En helt orutinerad vandrare från början, traskar iväg med tält och packning, och kämpar sig fram trots diverse utmaningar med kroppsork och skavanker som dyker upp. Förstås är det en trygghet, när man vandrar ensam och övernattar i naturen, att till exempel ha en partner hemma som hålls ajour om var man håller till hela tiden. Själv saknar jag ännu modet att ensam tälta i naturen. Gärna med sällskap. I boken får vi följa dels den fysiska vandringen med dess toppar och dalar men dels också vad som händer med en på ett inre plan, när man stänger bort sin vardag i storstan. Temat känslig personlighet tas upp också, introverta behov. Många fina exempel på underbar medmänsklighet och vänskap med både gamla och nya bekanta finns med. Hur stödpersoner dyker upp och peppar och bidrar med till exempel ätbart, drickbart eller övernattningserbjudanden, och transporter, så att vandringen till fots ändå kan genomföras hela sträckan. Men också den egna bestämdheten och envisheten krävs förstås. 

En annan inspirerande vandrare jag läste eller hörde om för ganska länge sen var Viktor Jinnevåg, som gick från Norrköping ända ner till caminon i Spanien, tror han kom fram till Santiago de Compostela om jag minns rätt. Det gjordes väl en dokumentärfilm eller filmsnuttar om vandringen också. Hittar inte länken längre. Kan hända att jag även skrivit om honom här tidigare. I alla fall har tanken funnits...

Såna här ovan nämnda exempel gör att jag ibland ifrågasätter mig själv och funderar varför jag inte vågar mer. Ändå har jag ju vågat en del också, både med att resa iväg på egen hand på längre resor och en två veckors vandring i Portugal-Spanien. En urgammal dröm är att gå hela vägen från södra Frankrike till Santiago de Compostela, men det kanske hinner bli några kortare vandringar innan det ännu.

Diverse livsreflektioner

Hittar ett tomt utkast från tidigare i veckan. Så långt kom jag med intentionen att skriva här senast... Idag har jag bara kort om tid, men skriver ner några rader innan jag fortsätter med annat. Härligt, jag får besök idag från min förra boendeort, en god vän. Välbehövligt pepp i en lite låg-moodig tillvaro. Det har varit några fina och roliga inslag i livet på sistone, men lågt mood har ändå haft överhanden lite väl mycket. Idag skiner solen, Spotify spelar gamla godingar. Det blir nog en bra dag och en bra helg.

Insåg här nyligen att det här med att leta efter min plats i tillvaron kanske är min livslott. Det har ju liksom pågått år efter år. Det nya jag tänkte nu var att försöka acceptera den tanken. Att lära mig må bra i den här "resan", medan den pågår trots att jag ännu inte är vid målet - vilket det sen än är. Och även inse att den här föränderligheten, behovet och önskan att hitta rätt, kanske kommer fortsätta vara återkommande i mitt liv. I så fall acceptera och vara tacksam i processen. Lära mig ha roligt längs vägen, i nuet, utan så stort fokus på siktet... Det jag lärt mig på senare år är i alla fall att ta mitt mående på allvar. Försöka hänga med i livet och vardagen i mitt tempo, oavsett vad "normen" är. Våga vara annorlunda.

Jag har de senaste veckorna både lyssnat på och läst så himla mycket inspirerande och även mycket berörande teman. Ska försöka återkomma och skriva upp lite sammanfattningar att kunna gå tillbaka till. Bland annat har jag läst om livsberättelser, vilket jag tycker jättemycket om. Den senaste är Markoolios bok och innan det läste jag Helena Kastikainens bok om hennes vandring genom hela Finland. Och boken om Josefin Nilsson, som hennes syster Marie skrivit och tagit med Josefins egna anteckningar också. Alla böckerna helt olika varann, men har tänkt på det här med att våga öppna sig. Ta upp även känsliga saker. Skulle själv behöva bli modigare med det. 

Mina tankar hoppar vidare. Lyssnade på en tjej igår, som jobbar med konstterapi, Sanna Seesvalo heter hon. Hon nämnde det här med att ta avstånd från något som man kanske automatiskt börjat identifiera sig med, något som påförts utifrån. Att istället börja inse att det här hände mig, men det bestämmer inte vem eller vad jag är. Hennes konkreta exempel var om något hemskt händer när man är ett litet barn, och omgivningen börjar prata om dig i termer av "den stackars flickan". Då kan man automatiskt börja se sig som ett offer och förminska sina krafter och så vidare.

Det jag tänkte ovan om inspirerande teman var också poddar om att förverkliga sina livsdrömmar och den typen av härliga saker. Återkommer med detaljer om det. Blev påmind om att agera och inte bara gå och drömma. Vill nu konkret börja leta upp en lämplig campingbil åt mig, mitt mobila hem för framtida resor och längre bortavistelser. 

Jag skrev för några år sen om glädjebollar eller var det glädjebubblor, en term som jag snappat upp av någon. Att det är viktigt att ha såna inslag i sitt liv. En av de senaste veckans skojiga glädjebubblor  har för mig varit att hoppa studsmatta med en söt tvååring 💖🙏