Efter en längre tids intentioner har jag äntligen gått in för att öva in mig på vinterbad. Det är ju kanske tveksamt att kalla det vinterbad i september, men lite av kallbad i alla fall. Det har varit tacksamt väder den här veckan att komma igång med det. Jag är ju från början lite av en badkruka och fryser lätt. De senaste somrarna har jag gått in för att trotsa det och har badat mycket både dag- och kvällstid. Lärt mig njuta av det fast inte solen gassar. Dock föredrar jag fortfarande att komma upp ur vattnet och bli värmd av solen. När jag de senaste åren lärt mig hur hälsosamt det är med naturkontakt och bad har jag insett att jag också vill ta vara på den naturresursen vi har så lättillgänglig.
Det dök upp en möjlighet att gå med i en grupp, där vi kallbadar två gånger i veckan, så vi kom igång i måndags. Jättebra, för det har varit segt att komma igång på eget initiativ. Jag lånade hem böcker om temat. Lärde mig bland annat att långa utandningar är bra, både innan och när man går i vattnet. Lyckades vara i oväntat länge de här två gångerna som jag deltagit. Tog till och med några simtag. Tänkte också att det är bra att komma igång när det är relativt milt väder ännu, så kan man stegvis vänja sig inför vintern. Har provat enstaka gånger tidigare, på vintern endast med tillgång till bastu. Det har jag inte nu, så det är lite nytt att inte ha bastuvärmen till hjälp. Längtar efter den dagen jag kan säga att det är njutbart att vara i det kalla vattnet... Dock är känslan efteråt skön. De här första gångerna har vi nu haft kring 15-16 graders temperatur ute och något liknande eller strax under i vattnet. Solen har varit framme, vilket hjälpt till, men lite vindar har det varit också. Det är lite lång väg ut till bryggans ände, så vinden hinner kännas av.
Temat naturkontakt har kommit över mig från flera olika håll på sistone. Blev bland annat påmind om temat jordning, vilket jag säkert återkommer till mer senare. Jag har själv denna sommar medvetet sett till att fysiskt jorda mig då och då. Har ju ännu inte någon egen tomt att trippa ut barfota på, så i väntan på den brukar jag till exempel under en promenad sätta mig nånstans i naturen en stund och ta av mig strumpor och skor. Ett exempel på att ta vara på naturens hälsofrämjande effekter. Lyssnade på en poddintervju med Jimmie Olsson, som via utbildning är kunnig inom temat jordning. Ett tips jag fick med mig för oss i dessa kallare breddgrader var att man till exempel på vintern kan hälla varmt vatten i snön, för att få sig ett varmare ställe för bara fötter. Sen kan man sätta en varm vattenflaska ovanpå fötterna, så att värmen hålls bättre. Jimmie gav exempel på hur lätt man kan ta vara på jordningsmöjligheter.
Långa vandringar i naturen inspirerar mig massor också. Har själv varit på några, och längtar efter att göra fler. En inspiration är också människor som går sin egen väg och vågar ge sig ut. Läste nyligen Helena Kastikainens bok (som både finns som ljudbok och pappersbok på finska) om hennes vandring genom Finland, från söder till norr. En helt orutinerad vandrare från början, traskar iväg med tält och packning, och kämpar sig fram trots diverse utmaningar med kroppsork och skavanker som dyker upp. Förstås är det en trygghet, när man vandrar ensam och övernattar i naturen, att till exempel ha en partner hemma som hålls ajour om var man håller till hela tiden. Själv saknar jag ännu modet att ensam tälta i naturen. Gärna med sällskap. I boken får vi följa dels den fysiska vandringen med dess toppar och dalar men dels också vad som händer med en på ett inre plan, när man stänger bort sin vardag i storstan. Temat känslig personlighet tas upp också, introverta behov. Många fina exempel på underbar medmänsklighet och vänskap med både gamla och nya bekanta finns med. Hur stödpersoner dyker upp och peppar och bidrar med till exempel ätbart, drickbart eller övernattningserbjudanden, och transporter, så att vandringen till fots ändå kan genomföras hela sträckan. Men också den egna bestämdheten och envisheten krävs förstås.
En annan inspirerande vandrare jag läste eller hörde om för ganska länge sen var Viktor Jinnevåg, som gick från Norrköping ända ner till caminon i Spanien, tror han kom fram till Santiago de Compostela om jag minns rätt. Det gjordes väl en dokumentärfilm eller filmsnuttar om vandringen också. Hittar inte länken längre. Kan hända att jag även skrivit om honom här tidigare. I alla fall har tanken funnits...
Såna här ovan nämnda exempel gör att jag ibland ifrågasätter mig själv och funderar varför jag inte vågar mer. Ändå har jag ju vågat en del också, både med att resa iväg på egen hand på längre resor och en två veckors vandring i Portugal-Spanien. En urgammal dröm är att gå hela vägen från södra Frankrike till Santiago de Compostela, men det kanske hinner bli några kortare vandringar innan det ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar