Härlig vinter men mentala tyngder :(

Vad underbart att vi nu haft sån riktig vinter rätt länge i sträck, vilket numera är relativt sällsynt i sydvästra delen av landet. Helt fantastiskt med decimetertjockt snötäcke och några minusgrader. Jag har återupptagit en gammal vinterhobby från barn- och ungdomstiden, nämligen skridskoåkning. Köpte nya skridskor förra veckan och har nu efter några årtiondens eller så avbrott vågat mig ut på isbanan igen. Jag har turen att det precis vid mitt hus finns en allmän isbana med uppvärmt omklädningsrum intill. Det är förstås mycket roligare att åka med en kompis, men eftersom det nu ligger så nära har jag i brist på sällskap varit ute och åkt själv ett par gånger.

I övrigt är livet väldigt turbulent just nu, framför allt på det mentala planet. Kan ännu inte öppet skriva om detaljerna och skulle nu vilja fokusera på positiva saker i inlägget. Det är dock svårt när jag är ledsen och bekymrad. Försöker hitta en balans med att ta hand om mig och fokusera på bra saker samtidigt som jag behöver föra vidare min talan i en katastrofal livssituation, som jag av misstag har hamnat i. Skulle behöva läsa in mig på lagar och annan information i ämnet, men måste bygga upp ork och krafter också, för att orka fortsätta fajten. För att återfå mina krafter behövs just nu positiva och uppbyggande tankar och aktiviteter.

Skidåkning är också något som jag tycker mycket om, längdskidor alltså. Det har inte blivit av på jättelänge. Eftersom jag nu inte har bilen i bruk, lär det nog dröja innan jag tar mig iväg på någon skidfärd, antar jag. Flera härliga långpromenader har det i alla fall blivit den senaste tiden. Jag har inte så långt till de centrala delarna av stan och den delen av ån. Där är det jättefint att gå.

Jag skulle nog må bättre också, om jag fick bättre ordning på mitt nya hem. Eftersom nu det stora livsproblemet handlar om hemmet är det svårt att fullt upp motivera sig till att lägga tid på det. En återvändsgränd eller nåt, kan man väl se det här som… En ond cirkel. Kraft saknas för att orka fixa, och bristen på att inte ha fixat det tillräckligt i ordning äter upp ork och krafter.

Repeterar återigen; kanske jag nån dag förstår varför jag prövas så hårt nu.

Ljust och trevligt hem, men...

Kämpar med att orka hålla mig vaken en liten stund till. Är i stort behov av en middagslur, men det är så vackert väder som lyser in i min ljusa lägenhet, så jag vill inte slösa bort chansen till dagsljus med att lägga mig i ett mörkt rum ;) När vi nu har så få ljusa timmar så här års, och solen dessutom är bristvara, så försöker skjuta fram sovandet en liten stund till. Vilostunden är dock nödvändig om jag ska orka få något vettigt gjort ännu idag.

Jag är så tacksam över att min lägenhet är väldigt ljus stora delar av dagen och att utsikten är trevlig. Nu är det bara på helger som jag hinner njuta av ljuset så här års, eftersom jag måste vara på jobbet den ljusa tiden på vardagar. En lång rad med flera fönster vetter åt det ljusa hållet, där man inte möts av några grannfönster direkt mittemot, så som ofta i stadsmiljö. Sådant är viktigt för mig. Över huvudtaget har mina hem alltid varit enormt viktiga för mig.

Mitt förra hem var jättetrivsamt, väldigt bra planerade kvadratmeter och en underbar liten uteplats i en lugn miljö. Allt detta i en stadsdel nära ån och stora naturområden. Om det inte vore för att jag ville skaffa något eget hade jag jättegärna bott kvar där. Desto mer katastrofalt känns det nu att det här nya hemmet visade sig innefatta stora brister som inte framgick innan köpet. När dessutom de som kan påverka åtgärdandet av situationen inte tar problemen på tillräckligt allvar orsakar det förtvivlan. Känner mig ensam och maktlös trots att jag agerat så mycket jag bara kan de senaste snart tre månaderna sedan flytten, har försökt kontakta alla möjliga instanser för att informera mig och få hjälp. Situationen har förstås också börjat märkas i livsorken och hälsotillståndet som helhet.

--
Efter vilan var det tänkt att fortsätta skriva, men det känns som att det passar bättre med ett nytt inlägg...

Gripande skildring av överlevnad i fångenskap

Jag har haft en ganska lång period då jag inte läst någon bok som fångat mig ordentligt fram tills jag nyligen blev riktigt fast i Ingrid Betancourts gripande bok Även tystnaden har ett slut. I den berättar författaren om tiden då hon i över sex år var tillfångatagen av FARC-gerillan i Colombia. I början upplevde jag boken som lite tung även om jag tyckte den var bra. En bit in i boken blev jag sen ordentligt fast, så där att man bara vill läsa framåt och veta hur det går. Förstås vet man från början att hon sedan blir fri. Trots det väldigt tunga, våldsamma och grymma innehållet är boken fängslande och gripande att läsa. 

Enormt mycket grymhet och kallhet beskrivs, dels hur gerillan behandlar fångarna men dels också elakheter och konflikter fångarna emellan. Hur nära samlevnad i de sjuka omständigheterna kan ta fram det sämsta i människan. Ändå skildras också så mycket värme, omtanke, vänskap och lojalitet som uppstår emellan vissa. I den eländiga tillvaron kan vissa situationer, ibland något som kan tyckas obetydligt, inge lyckokänslor. Det kan till exempel vara en naturupplevelse i vackert landskap i fint väder. De vandrar och vistas enormt mycket i regn och fuktighet. En oväntad vänlig gest från en medfånge kan också röra en.

Betancourt beskriver också mycket om sin självrannsakan. Hur hon kan komma på sig själv att ha vissa fräcka beteenden, som hon störs av hos andra, och hur hon försöker gå in för att stå över dem och inte låta sig dras med i sådant beteende.

Det handlar verkligen om grymt inhuman behandling med förnedring för Ingrid och medfångarna, och utsättande för livsfara flera gånger, förutom  genom underänring, till exempel genom att neka mediciner fastän sådana finns att tillgå. Samtidigt visas vilka enorma styrkor det kan finnas i oss människor i extremförhållanden.

Hade jag haft post-it-lappar nära till hands just då, hade jag nog gjort såna kom-ihåg-markeringar för mig själv av Betancourts mentala "styrkemetoder" i hennes kamp om överlevnad och ork att klara av de enormt påfrestande omständigheterna och behandlingarna som hon genomlevde. Meditation och bibelläsning blev stora och avgörande metoder, men hon hade också såna kloka livsfilosofiska tankar om förhållningssätt, som jag gärna skulle gå tillbaka och titta på i egna svåra stunder.

Själv är jag just nu i en väldigt påfrestande livsfas där jag tills vidare måste leva intill något som skapar plågor och sömnbrist i mitt liv, så att min hälsa hela tiden sätts på prov. Har ett behov av att hitta tillit och tro på att saker och ting snart löser sig, och får kämpa med att ha ork och tålamod att inte blir desperat av misströstan. Stundvis lyckas det bättre än andra stunder. Det går förstås inte alls att jämföra min situation med ovanstående, men på min egen nivå av katastrofsituation skulle jag må bra av att lära mig sundare förhållningssätt och hitta mer inre styrka. Jag skulle också vilja kunna hitta såna där riktiga meditativa tillstånd. En starkare tro på högra makter eller något skulle kanske inte heller skada… Och förstås det här med att allt händer för någon viss orsak, eller hur det nu var. Och att man kanske en dag förhoppningsvis förstår den orsaken, meningen med det som hänt. Hmm...