Gripande skildring av överlevnad i fångenskap

Jag har haft en ganska lång period då jag inte läst någon bok som fångat mig ordentligt fram tills jag nyligen blev riktigt fast i Ingrid Betancourts gripande bok Även tystnaden har ett slut. I den berättar författaren om tiden då hon i över sex år var tillfångatagen av FARC-gerillan i Colombia. I början upplevde jag boken som lite tung även om jag tyckte den var bra. En bit in i boken blev jag sen ordentligt fast, så där att man bara vill läsa framåt och veta hur det går. Förstås vet man från början att hon sedan blir fri. Trots det väldigt tunga, våldsamma och grymma innehållet är boken fängslande och gripande att läsa. 

Enormt mycket grymhet och kallhet beskrivs, dels hur gerillan behandlar fångarna men dels också elakheter och konflikter fångarna emellan. Hur nära samlevnad i de sjuka omständigheterna kan ta fram det sämsta i människan. Ändå skildras också så mycket värme, omtanke, vänskap och lojalitet som uppstår emellan vissa. I den eländiga tillvaron kan vissa situationer, ibland något som kan tyckas obetydligt, inge lyckokänslor. Det kan till exempel vara en naturupplevelse i vackert landskap i fint väder. De vandrar och vistas enormt mycket i regn och fuktighet. En oväntad vänlig gest från en medfånge kan också röra en.

Betancourt beskriver också mycket om sin självrannsakan. Hur hon kan komma på sig själv att ha vissa fräcka beteenden, som hon störs av hos andra, och hur hon försöker gå in för att stå över dem och inte låta sig dras med i sådant beteende.

Det handlar verkligen om grymt inhuman behandling med förnedring för Ingrid och medfångarna, och utsättande för livsfara flera gånger, förutom  genom underänring, till exempel genom att neka mediciner fastän sådana finns att tillgå. Samtidigt visas vilka enorma styrkor det kan finnas i oss människor i extremförhållanden.

Hade jag haft post-it-lappar nära till hands just då, hade jag nog gjort såna kom-ihåg-markeringar för mig själv av Betancourts mentala "styrkemetoder" i hennes kamp om överlevnad och ork att klara av de enormt påfrestande omständigheterna och behandlingarna som hon genomlevde. Meditation och bibelläsning blev stora och avgörande metoder, men hon hade också såna kloka livsfilosofiska tankar om förhållningssätt, som jag gärna skulle gå tillbaka och titta på i egna svåra stunder.

Själv är jag just nu i en väldigt påfrestande livsfas där jag tills vidare måste leva intill något som skapar plågor och sömnbrist i mitt liv, så att min hälsa hela tiden sätts på prov. Har ett behov av att hitta tillit och tro på att saker och ting snart löser sig, och får kämpa med att ha ork och tålamod att inte blir desperat av misströstan. Stundvis lyckas det bättre än andra stunder. Det går förstås inte alls att jämföra min situation med ovanstående, men på min egen nivå av katastrofsituation skulle jag må bra av att lära mig sundare förhållningssätt och hitta mer inre styrka. Jag skulle också vilja kunna hitta såna där riktiga meditativa tillstånd. En starkare tro på högra makter eller något skulle kanske inte heller skada… Och förstås det här med att allt händer för någon viss orsak, eller hur det nu var. Och att man kanske en dag förhoppningsvis förstår den orsaken, meningen med det som hänt. Hmm...