Midsommar och ensamhet

Äntligen långhelg! Är i stort behov av "komma-ikapp-tid" både med mig själv och med ett kaotiskt hem. Jag skulle egentligen så mycket hellre tillbringa midsommaraftonskvällen tillsammans med en vän än att vara ensam, men det skulle kräva att jag tar mig till en annan ort. Det orkar jag inte nu. Eller jag hade väl egentligen skjutit fram beslutet till idag. Just nu känner jag att jag nog inte orkar ta mig någonstans, men kan ju ännu hinna ändra mig. Jag tror också att jag skulle må bra av att bara vara hemma. Dock kommer det sen ofta den där känslan av att man är ofrivilligt ensam, när kvällen väl infaller 😏

Sen jag flyttade till min nuvarande bostadsort har jag alltid haft lite ångest inför midsommar, vem jag ska fira med. Både midsommar och nyår är för mig "högtider" då jag gärna umgås med en eller flera vänner. Vad vi sen gör är kanske inte så viktigt, men jag vill gärna inte vara "överbliven" då. Förutom att jag ju vill ha det där sällskapet, så tror dessutom att det för mig är förknippat med skam i någon grad, att vara ofrivilligt ensam. Att jag inte lyckats åstadkomma den där tvåsamheten, som för många tycks vara given.

Idag känner jag mig lugnare än vanligt inför tanken att inte träffa någon idag. Nästan så att jag inte ens orkar messa eller höras alls med någon. Jag ska försöka hitta lugnet till att göra mysiga saker hemma, men också ta mig tid till att få lite ordning omkring mig. Trivs inte alls när det är för rörigt i mitt hem. Det är nästan så att jag hade önskat sämre väder nu, än vad det ska bli. Då skulle det kännas mindre bittert att själv inte ha några utflyktsplaner än vid sol och toppenväder 😉

Jag försöker också trösta mig med, att jag ju faktiskt haft mycket program på helger och kvällar den senaste tiden, som kan väga upp mot att inte göra något socialt nu. Hmm...