Rädslor, livsförändringar och andning

Temat rädslor har varit mycket på tapeten den senaste tiden. Jag läste för en massa år sen en bok av Susan Jeffers som på svenska heter Känn rädslan och våga ändå! Den har en lång undertitel också. Jag plockade fram boken ur bokhyllan och läste på flera ställen. Jag hade tydligen markerat flitigt med rosa markerpenna, så det underlättade att se vad jag åtminstone då tyckt var till hjälp. För övrigt har den där titeln sen jag skaffade boken varit ett peppande citat som jag ofta använt - "Känn rädslan och våga ändå!"

Jag har på sistone snöat in mig mycket på andning, både genom en nätkurs jag köpt för länge sen och fortfarande har tillgång till och genom läsning. Jag försöker aktivt få in stunder av observation av min andning och ibland även andningsövningar i mina dagar. Förstår alltmer vikten av det för vår hälsa. Och överhuvudtaget det här med att regelbundet stanna till och lyssna/känna in sig själv medför ju stora hälsofördelar. Att komma ihåg att bara vara istället för att göra hela tiden. Ulrica Norberg nämner de här verbskillnaderna i sin fina bok Andas - Livet händer mellan två andetag. Minns inte exakt vad hon skrev men andemeningen var nog att det i samhället har blivit för mycket värdesättande på vad vi gör, presterar, snarare än vad vi är. Boken är för övrigt väldigt informativ, varvad med personliga erfarenheter och många korta övningar.

Angående rädslor är det lätt att de blir starkare när orken inte är i fas. Att dessutom vara i en livsfas där mycket nytt händer triggar ju lätt känslor av osäkerhet. Försöker peppa mig med att de här förändringarna är min "biljett" till det jag egentligen vill och mår bra av i livet, trots att det innebär att först återgå till uppgifter som orsakat känslor av att inte vara tillräcklig. Inte tillräckligt snabb eller produktiv, men dock väldigt uppskattad för de resultat jag kvalitetsmässigt åstadkommit. Det är viktigt att försöka sänka ribban på de egna kraven. Att bra nog kan räcka och nås med mindre ansträngning. Och att få in lätthetskänsla i arbetsdagarna. Och acceptera att vi alla är olika och har olika tempo, vi duger ändå och har en viktig plats i tillvaron. Det finns ju många andra sätt man är med och bidrar i en arbetsgemenskap än med bara själva substansjobbet.

Försök till pepp och diverse tankar

Försöker peppa mig när jag nu haft flera mentalt tunga dagar bakom mig. Läser i mitt förra inlägg och påminns om att livet inte är meningen att alltid vara ett glid på en räkmacka, och det vore bra att kunna känna tacksamhet även i svårare stunder. Just nu har jag tappat bort känslan av mitt värde i samhället, att jag kan räcka så här som jag är. Påminner mig nu om en god väns kommentar att jag ju faktiskt redan fått mycket gjort det här året. Jag har äntligen slutfört en hälsorelaterad kurs, som pågått en längre tid som ett sidoprojekt på fritiden. Förhoppningsvis får jag möjligheten att bidra till andras hälsa och välmående med mina kunskaper framöver, hittills mest övat med vänner. 

Jag har också äntligen, efter en längre tids letande, hittat en trevlig bil. Bytt min gamla snart trettio år gamla bil, som jag hade i nästan 16 år, till en nyare modell. Min dröm om en campingbil har skjutits framåt, men den här nya bilen är rymlig och har en dragkrok, som jag länge saknat. Nu kan jag lätt få med min cykel när jag åker iväg. Ska nu bara köpa ett cykelställ. Att ensam gå och köpa en bil utan att ha med mig någon kunnigare person väckte många känslor av osäkerhet och även ensamhet. Känns som att allt till slut gått väldigt bra, tacksam. 

Medveten närvaro, och att hitta det i allt du gör i vardagen, är också en viktig påminnelse från mitt förra inlägg. Hur jag än försöker nöta in det i mig själv, tenderar det att glömmas bort. Att komma ihåg att flera gånger om dagen bara stanna upp och typ haja till. Känna efter hur kroppen känns. Medvetet släppa eventuella spänningar i exempelvis käkarna, axlarna. Känna hur andningen är, hur luften åker in i kroppen och påverkar dess rörelser, följa luftens väg tillbaka ut. Hur fingertopparna känns mot datorns tangenter. Hur fotsulorna känns mot golvet. Hur morgonkaffet smakar i munnen. Och så vidare. Borde egentligen sätta regelbundna alarmtider på mobilen, som påminnelser.

Jag räknade förresten ut hur mycket jag i genomsnitt har kört årligen med den förra bilen. Det blev lite över 2000 km per år (ca 2200-2300 km om jag minns rätt). Jag cyklar och går för det mesta. De längsta körsträckorna blir oftast på semestrar, speciellt numera när familj och vänner finns på andra orter än där jag bor. Lärde mig också när jag letade bil att titta på utsläppsvärdena för de olika modellerna. Den här nyare har ganska lågt värde.

Känns som att jag vill få in lite mer pepp här som avslutning, behöver det själv just nu. Insåg här den här veckan, att jag behöver få in mer skratt och glädje i mina dagar. Hur kan jag själv skapa det i min ensamhet? Speciellt i faser då jag känner mig introvert och inte träffar andra. Läser igen i förra inlägget om att det enda vi egentligen vet är just nu, att vi just nu får vara här, i livet. Bara det är ju en stor anledning till tacksamhet. Att jag har egna valmöjligheter att försöka styra åtminstone min attityd och mitt förhållningssätt till det som är och känns, även då det inte känns så bra som jag skulle önska. Komma ihåg tacksamheten till allt som faktiskt är och fungerar bra, sånt jag annars kanske bara tar för givet. Mitt trivsamma hem med närhet till naturen, en trygg omgivning, bara en sån sak 🙏