Blev riktigt inspirerad igår när jag hade skrivit mitt inlägg. Hade massa tankar på nya inslag att ta upp här. Idag är det inte alls så längre. Känner mig tryckt och nere. Väldigt besviken och sorgsen. Orkar och vill egentligen inte gå in på detaljer. Konstaterar än en gång vad hemskt att vissa händelser och personer påverkar en så dant att det i en sån utsträckning kan dra ner energi och överta ens tankevärld. Visst, man väljer sina tankar, sägs det. Kan ju hålla med till viss del, men inte fixar jag det ändå... :( Därför tänkte jag sätta mig ner här och skriva om annat, men märker nu hur mitt känslotillstånd styr upp för mycket. Eller jag som låter det göra det...?
Jag har ett så enormt starkt behov att - åtminstone försöka - prata ut om saker och eventuella missförstånd. Även om samtal inte alltid leder dit man vill, vill jag ändå ha försökt. Lättare att sätta punkt då. Men när den andra gång på gång skjuter fram på obestämd tid att ses blir jag bara frustrerad, nästan desperat av att inte få den möjligheten. En ände av sms:ande som inte leder nån vart, tvärtom skapar mer frustration och fler saker man vill ta upp, utan att ändå ta upp det per sms. Och det värsta när svar ibland dröjer. Sa jag nåt olämpligt eller nåt som kan uppfattas otrevligt, frågar jag mig.
Blir också arg och besviken på mig själv för att jag inte bara kan strunta i personen i fråga, som egentligen har betett sig väldigt illa. Men så minns man det som varit bra.
Nu får det vara nog, byter tema. Trots hekt med massa borden och så denna vinterperiod har jag hunnit läsa några bra självvalda böcker - och inte bara studierelaterat. En skojig roman är Lena Linderborgs Ensam tant i Ryssland, som delvis baseras på författarens egna upplevelser. Huvudpersonen är en finlandssvensk medelålders kvinna, som får chansen via jobbet att bosätta sig i Ryssland en period. Nu har det hunnit gå ett tag sen jag läste den, så jag har inte intrycken så färska längre. Humorn var lite speciell, så där att hennes sakliga konstateranden ter sig roliga, om jag minns rätt. Underhållande och helt läsvärd :)
En likaså väldigt läsvärd men med ett enormt tungt ämne är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Boken handlar om författarens fars resa från koncentrationslägret till livet i Sverige. Livet i Sverige varvas med skildringar från Polen och Tyskland. Rosenberg har själv rest ner och gjort research och delvis fått hjälp med det. Så boken är en blandning av inhämtad fakta, självbiografiska barndomsminnen och författarens tänkande sig in i faderns roll. Gamla brev har också varit till hjälp för att bygga upp helheter, och förstås övriga familjemedlemmar. Även med denna bok har det gått en tid sen jag läste den, men den var stark och berörande, och bra skriven. Staden familjen hamnar i har jag själv starka band till, så jag fick där ännu en extra dimension. Platser och miljöer jag så väl känner till, men som i boken skildras före min tid där.
Temat jag började med påverkar mig förstås fortfarande fast jag berört annat. Idag känns det riktigt fysiskt med magobehag och så, förutom det känslomässiga tungsinnet. Ska kanske kolla på nån tv-serie och fly in i fantasiintrigers värld ett tag... Som tur har jag bastusällskap av en kompis senare ikväll. Prat med vänner brukar hjälpa med tröst och positiv distraktion.
Jag har ett så enormt starkt behov att - åtminstone försöka - prata ut om saker och eventuella missförstånd. Även om samtal inte alltid leder dit man vill, vill jag ändå ha försökt. Lättare att sätta punkt då. Men när den andra gång på gång skjuter fram på obestämd tid att ses blir jag bara frustrerad, nästan desperat av att inte få den möjligheten. En ände av sms:ande som inte leder nån vart, tvärtom skapar mer frustration och fler saker man vill ta upp, utan att ändå ta upp det per sms. Och det värsta när svar ibland dröjer. Sa jag nåt olämpligt eller nåt som kan uppfattas otrevligt, frågar jag mig.
Blir också arg och besviken på mig själv för att jag inte bara kan strunta i personen i fråga, som egentligen har betett sig väldigt illa. Men så minns man det som varit bra.
Nu får det vara nog, byter tema. Trots hekt med massa borden och så denna vinterperiod har jag hunnit läsa några bra självvalda böcker - och inte bara studierelaterat. En skojig roman är Lena Linderborgs Ensam tant i Ryssland, som delvis baseras på författarens egna upplevelser. Huvudpersonen är en finlandssvensk medelålders kvinna, som får chansen via jobbet att bosätta sig i Ryssland en period. Nu har det hunnit gå ett tag sen jag läste den, så jag har inte intrycken så färska längre. Humorn var lite speciell, så där att hennes sakliga konstateranden ter sig roliga, om jag minns rätt. Underhållande och helt läsvärd :)
Temat jag började med påverkar mig förstås fortfarande fast jag berört annat. Idag känns det riktigt fysiskt med magobehag och så, förutom det känslomässiga tungsinnet. Ska kanske kolla på nån tv-serie och fly in i fantasiintrigers värld ett tag... Som tur har jag bastusällskap av en kompis senare ikväll. Prat med vänner brukar hjälpa med tröst och positiv distraktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar