Riktigt grått och regnigt ute. Tur att min omgivning just här utanför i alla fall är väldigt grön mitt i allt det gråa. Jag brukar ofta tycka att det är skönt med en lugn hemmakväll. Idag har jag dock varit nedstämd och känt mig ensam redan från tidiga kvällen. Då kan det vara svårt att orka ta sig för något som jag annars kan tycka är trevligt, att till exempel läsa något bra. Blev bara mer påmind om hur kaotiskt mitt hem är och önskade att jag skulle ha mer ork att röja och städa.
Tvättat tvätt och bytt lakan fick jag ändå gjort tidigare idag. Jag gick ju in för att inte anstränga mig så mycket eftersom jag är lite småhängig och har en släng av låg feber. Badrummet har jag i alla fall tvättat, men jag gjorde det lite i omgångar, med vilopauser emellan. Det var egentligen inget stort jobb...
Jag tittade på en mysfilm nu under kvällen. Mina egna filmer blir ofta liggande osedda såsom mina böcker, för jag lånar så mycket från biblan och från vänner ibland. Nu såg jag i alla fall en av mina egna, The Hundred-Foot Journey, regisserad av en av mina favoriter, Lasse Hallström. Den var också en typisk feel-good-film i hans anda. Tyckte mycket om den. Passade bra en sån här kväll, trots att den inte helt fick bort mitt dep.
Den där grundensam-i-livet-känslan jag har då och då har idag varit extra stark och tung, av olika anledningar. Delvis vet jag att fokuserar mina tankar på fel saker men ibland kör man fast i sina spår. Vet inte om vädret gör sitt till. Hade jag varit mer tillfreds om solen skinit? Vet inte. Då brukar jag ofta känna att jag borde ta mig någonstans. Idag har vädret åtminstone varit helt rätt för att stanna inne. Jag hann faktiskt ut på en liten promenad i förmiddags då det till och med var lite klara hål i de tjocka molntäckena.
Ibland kommer det där vemodet så där lite oväntat och får fotfäste i en. Det kan då kännas hopplöst att få fatt i den driftiga och bestämda sidan av mig, som kan få massor gjort och se saker mer positivt och hoppfyllt - förbi hindren. Hur ofta försöker jag inte påminna mig själv om att sätta sakerna i ett annat perspektiv. Se det som faktiskt är och funkar jättebra.
Jag får väldigt mycket peppning när jag läser - till exempel självbiografier eller bloggar och liknande - om personer som tagit sig igenom svårigheter i livet, vissa med knappa förutsättningar, och som det sen gått bra för. Samtidigt påminns jag, kanske ibland till och med lite bittert, om vad jag själv saknar, när jag ser andras bilder på sig själva med partners eller familj i olika trevliga sociala sammanhang.
Tvättat tvätt och bytt lakan fick jag ändå gjort tidigare idag. Jag gick ju in för att inte anstränga mig så mycket eftersom jag är lite småhängig och har en släng av låg feber. Badrummet har jag i alla fall tvättat, men jag gjorde det lite i omgångar, med vilopauser emellan. Det var egentligen inget stort jobb...
Jag tittade på en mysfilm nu under kvällen. Mina egna filmer blir ofta liggande osedda såsom mina böcker, för jag lånar så mycket från biblan och från vänner ibland. Nu såg jag i alla fall en av mina egna, The Hundred-Foot Journey, regisserad av en av mina favoriter, Lasse Hallström. Den var också en typisk feel-good-film i hans anda. Tyckte mycket om den. Passade bra en sån här kväll, trots att den inte helt fick bort mitt dep.
Den där grundensam-i-livet-känslan jag har då och då har idag varit extra stark och tung, av olika anledningar. Delvis vet jag att fokuserar mina tankar på fel saker men ibland kör man fast i sina spår. Vet inte om vädret gör sitt till. Hade jag varit mer tillfreds om solen skinit? Vet inte. Då brukar jag ofta känna att jag borde ta mig någonstans. Idag har vädret åtminstone varit helt rätt för att stanna inne. Jag hann faktiskt ut på en liten promenad i förmiddags då det till och med var lite klara hål i de tjocka molntäckena.
Ibland kommer det där vemodet så där lite oväntat och får fotfäste i en. Det kan då kännas hopplöst att få fatt i den driftiga och bestämda sidan av mig, som kan få massor gjort och se saker mer positivt och hoppfyllt - förbi hindren. Hur ofta försöker jag inte påminna mig själv om att sätta sakerna i ett annat perspektiv. Se det som faktiskt är och funkar jättebra.
Jag får väldigt mycket peppning när jag läser - till exempel självbiografier eller bloggar och liknande - om personer som tagit sig igenom svårigheter i livet, vissa med knappa förutsättningar, och som det sen gått bra för. Samtidigt påminns jag, kanske ibland till och med lite bittert, om vad jag själv saknar, när jag ser andras bilder på sig själva med partners eller familj i olika trevliga sociala sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar