Lite vinterbad igen och om att vara snällare mot sig själv

Igår åkte jag iväg själv, alltså ensam, på vinterbad för första gången. Direkt på morgonen kände jag starkt att jag vill ta ett dopp. Upplever att det är så mycket av projekt att packa med alla rätt grejer, fästa dem på cykeln och sen av- och påklädning och så vidare. Så för att få det där njutbara badet, som i sig går rätt fort, krävs så mycket runtomkring-bestyr. Men jättenöjd att jag verkligen tog mig i kragen och satte fart. En härlig start på dagen. Hörde förresten ett trevligt och mjukare alternativ till uttrycket "ta sig i kragen" här om dagen. Var det något liknande "ta sig i handen"? Hörde det på en av alla hälsorelaterade poddar jag lyssnar på, minns inte vem eller vilka som tog upp det. Poängen var i alla fall att vara mer snäll mot sig själv, vilket jag vill bli allt bättre på.

Överhuvudtaget har det varit en längre period nu där hälsan fått sättas fokus på allt mer. Har under hösten haft bra samtal och fått med mig många bra tips och övningar på att behandla mig själv bättre. Mycket behöver man ju bli påmind om ändå, för att komma ihåg att fortsätta med det. Till exempel är det viktigt att notera hur man "talar" till sig själv eller om sig själv. Fånga det där inre snacket, som ofta hos mig i alla fall kan vara väldigt kritiserande, förebrående. Har haft perioder där jag fått öva på att stanna till och observera vad den inre kritiska rösten säger till mig. Sen har jag fått fundera på hur det påverkar mig och vad jag egentligen skulle ha behövt höra i den situationen. Jättenyttigt. Jag tror att om man medvetet övar på det här då och då, är det kanske lättare att mer automatiskt bli varse om sina egna tendenser och kanske med tiden bli snällare mot sig själv.

Vidare har jag fått öva på att skriva styrkedagbok, att en period dagligen skriva ner allt som jag är nöjd med och stolt över hos mig själv, när jag tagit hand om mig själv. I en tid, då mycket känns svårt och osäkert i livet har har det varit nyttigt att lyfta allt som faktiskt är bra och att jag ju gör mycket åt min situation med att ta hand om mig själv. Lätt att glömma bort det som är bra i svårare tider. En bra och positiv övning var också att på en tidslinje sätta ut händelser i livet, som varit betydelsefulla. Om jag minns rätt tog vi sen fokus på de positiva sakerna och gjorde en mindmap av dem. Det är fantastiskt mycket häftiga grejer som rymdes där. Vilket paket av erfarenheter vi människor ofta är!

Har också fått öva på att skriva ett brev till min kritiska röst. Har redan tidigare fått tips om att det är bra att skriva (utan att skicka det) till personer som man känner att det exempelvis finns osagda eller oavslutade saker med. Det kan vara ett sätt att själv sätta punkt för saker och ting. Breven kan förstöras sen. 

Vinterbadinlärningen fortsätter bra :)

Den här veckan kände jag för första gången att jag njöt av kallbad, alltså själva badet i sig och  inte bara känslan efteråt. Jag har alltså regelbundet fortsatt med min invänjning på vinterbad, vilket jag skrev om i förra inlägget. Två gånger i veckan har det blivit med ett par undantag på grund av en resa. Jättekul att få göra det i en liten trevlig grupp. Dessutom är alla andra man möter i omklädningsrummet trevliga, en varm stämning på nåt vis. 

Jag tog hem som sagt flera låneböcker om temat vinterbad, intressant läsning på olika sätt. Det mesta har ändå förblivit oläst än så länge, för jag tycker att jag har kommit in i att hitta mina egna system på mitt sätt. Bra tips jag ändå fick med mig från litteraturen var att man lättast fryser om vrister, handleder och halsen och uppåt. Därmed går jag i vattnet nu utan att doppa händerna och bara en del av underarmarna blöts ner. Har handskar på mig också. Läste också att simtag gör att man fryser mer, minns inte varför. Därmed slutade jag ganska fort med simmandet och går nu bara lugnt ner och är mer still i vattnet. 

I  måndags var det en superhärlig dag, helt lä för första gången tror jag. Cirka sex grader i vattnet, sa de som mätte. Då kände jag för första gången att jag ville vara kvar i vattnet. Passar på nu, så att jag liksom hamstrar bra intryck av kallbadet inför kallnande temperaturer. Samma hände i torsdags, att jag igen tyckte om att vara kvar. Nu handlar det ju inte om superlånga tider, och jag har inga avsikter för några rekord. Det som dock lockar är alla nyttiga elektroner vi får i oss av jorden via vattnet, när vi är i sjön/havet. Hälsoeffekterna.

Något som också räddat lusten för att fortsätta är en lång, varm och vindtät badrock jag inhandlade redan för flera veckor sedan. Bryggan fram till trapporna är ju superlång och vindarna kyler friskt ner en, men nu kan jag hyffsat varm ta mig fram till själva badstället från omklädningsrummet :) Nya badskor känns också som en jättebra investering. Och att skippa bikini/badkläder gör det smidigare att få upp värmen när man kommit upp ur vattnet. Slippa lägga tid på att dra av sig kalla blöta badplagg. Nu kan man istället direkt ta handduken och den sköna badrocken runt omkring sig. Vi har turen att kunna tajma in lugna stunder så att nakenbad funkar utan att störa någon. 

Vinterbad, hälsosam naturkontakt och inspirerande vandrare

Efter en längre tids intentioner har jag äntligen gått in för att öva in mig på vinterbad. Det är ju kanske tveksamt att kalla det vinterbad i september, men lite av kallbad i alla fall. Det har varit tacksamt väder den här veckan att komma igång med det. Jag är ju från början lite av en badkruka och fryser lätt. De senaste somrarna har jag gått in för att trotsa det och har badat mycket både dag- och kvällstid. Lärt mig njuta av det fast inte solen gassar. Dock föredrar jag fortfarande att komma upp ur vattnet och bli värmd av solen. När jag de senaste åren lärt mig hur hälsosamt det är med naturkontakt och bad har jag insett att jag också vill ta vara på den naturresursen vi har så lättillgänglig. 

Det dök upp en möjlighet att gå med i en grupp, där vi kallbadar två gånger i veckan, så vi kom igång i måndags. Jättebra, för det har varit segt att komma igång på eget initiativ. Jag lånade hem böcker om temat. Lärde mig bland annat att långa utandningar är bra, både innan och när man går i vattnet. Lyckades vara i oväntat länge de här två gångerna som jag deltagit. Tog till och med några simtag. Tänkte också att det är bra att komma igång när det är relativt milt väder ännu, så kan man stegvis vänja sig inför vintern. Har provat enstaka gånger tidigare, på vintern endast med tillgång till bastu. Det har jag inte nu, så det är lite nytt att inte ha bastuvärmen till hjälp. Längtar efter den dagen jag kan säga att det är njutbart att vara i det kalla vattnet... Dock är känslan efteråt skön. De här första gångerna har vi nu haft kring 15-16 graders temperatur ute och något liknande eller strax under i vattnet. Solen har varit framme, vilket hjälpt till, men lite vindar har det varit också. Det är lite lång väg ut till bryggans ände, så vinden hinner kännas av.

Temat naturkontakt har kommit över mig från flera olika håll på sistone. Blev bland annat påmind om temat jordning, vilket jag säkert återkommer till mer senare. Jag har själv denna sommar medvetet sett till att fysiskt jorda mig då och då. Har ju ännu inte någon egen tomt att trippa ut barfota på, så i väntan på den brukar jag till exempel under en promenad sätta mig nånstans i naturen en stund och ta av mig strumpor och skor. Ett exempel på att ta vara på naturens hälsofrämjande effekter. Lyssnade på en poddintervju med Jimmie Olsson, som via utbildning är kunnig inom temat jordning. Ett tips jag fick med mig för oss i dessa kallare breddgrader var att man till exempel på vintern kan hälla varmt vatten i snön, för att få sig ett varmare ställe för bara fötter. Sen kan man sätta en varm vattenflaska ovanpå fötterna, så att värmen hålls bättre. Jimmie gav exempel på hur lätt man kan ta vara på jordningsmöjligheter.

Långa vandringar i naturen inspirerar mig massor också. Har själv varit på några, och längtar efter att göra fler. En inspiration är också människor som går sin egen väg och vågar ge sig ut. Läste nyligen Helena Kastikainens bok (som både finns som ljudbok och pappersbok på finska) om hennes vandring genom Finland, från söder till norr. En helt orutinerad vandrare från början, traskar iväg med tält och packning, och kämpar sig fram trots diverse utmaningar med kroppsork och skavanker som dyker upp. Förstås är det en trygghet, när man vandrar ensam och övernattar i naturen, att till exempel ha en partner hemma som hålls ajour om var man håller till hela tiden. Själv saknar jag ännu modet att ensam tälta i naturen. Gärna med sällskap. I boken får vi följa dels den fysiska vandringen med dess toppar och dalar men dels också vad som händer med en på ett inre plan, när man stänger bort sin vardag i storstan. Temat känslig personlighet tas upp också, introverta behov. Många fina exempel på underbar medmänsklighet och vänskap med både gamla och nya bekanta finns med. Hur stödpersoner dyker upp och peppar och bidrar med till exempel ätbart, drickbart eller övernattningserbjudanden, och transporter, så att vandringen till fots ändå kan genomföras hela sträckan. Men också den egna bestämdheten och envisheten krävs förstås. 

En annan inspirerande vandrare jag läste eller hörde om för ganska länge sen var Viktor Jinnevåg, som gick från Norrköping ända ner till caminon i Spanien, tror han kom fram till Santiago de Compostela om jag minns rätt. Det gjordes väl en dokumentärfilm eller filmsnuttar om vandringen också. Hittar inte länken längre. Kan hända att jag även skrivit om honom här tidigare. I alla fall har tanken funnits...

Såna här ovan nämnda exempel gör att jag ibland ifrågasätter mig själv och funderar varför jag inte vågar mer. Ändå har jag ju vågat en del också, både med att resa iväg på egen hand på längre resor och en två veckors vandring i Portugal-Spanien. En urgammal dröm är att gå hela vägen från södra Frankrike till Santiago de Compostela, men det kanske hinner bli några kortare vandringar innan det ännu.

Diverse livsreflektioner

Hittar ett tomt utkast från tidigare i veckan. Så långt kom jag med intentionen att skriva här senast... Idag har jag bara kort om tid, men skriver ner några rader innan jag fortsätter med annat. Härligt, jag får besök idag från min förra boendeort, en god vän. Välbehövligt pepp i en lite låg-moodig tillvaro. Det har varit några fina och roliga inslag i livet på sistone, men lågt mood har ändå haft överhanden lite väl mycket. Idag skiner solen, Spotify spelar gamla godingar. Det blir nog en bra dag och en bra helg.

Insåg här nyligen att det här med att leta efter min plats i tillvaron kanske är min livslott. Det har ju liksom pågått år efter år. Det nya jag tänkte nu var att försöka acceptera den tanken. Att lära mig må bra i den här "resan", medan den pågår trots att jag ännu inte är vid målet - vilket det sen än är. Och även inse att den här föränderligheten, behovet och önskan att hitta rätt, kanske kommer fortsätta vara återkommande i mitt liv. I så fall acceptera och vara tacksam i processen. Lära mig ha roligt längs vägen, i nuet, utan så stort fokus på siktet... Det jag lärt mig på senare år är i alla fall att ta mitt mående på allvar. Försöka hänga med i livet och vardagen i mitt tempo, oavsett vad "normen" är. Våga vara annorlunda.

Jag har de senaste veckorna både lyssnat på och läst så himla mycket inspirerande och även mycket berörande teman. Ska försöka återkomma och skriva upp lite sammanfattningar att kunna gå tillbaka till. Bland annat har jag läst om livsberättelser, vilket jag tycker jättemycket om. Den senaste är Markoolios bok och innan det läste jag Helena Kastikainens bok om hennes vandring genom hela Finland. Och boken om Josefin Nilsson, som hennes syster Marie skrivit och tagit med Josefins egna anteckningar också. Alla böckerna helt olika varann, men har tänkt på det här med att våga öppna sig. Ta upp även känsliga saker. Skulle själv behöva bli modigare med det. 

Mina tankar hoppar vidare. Lyssnade på en tjej igår, som jobbar med konstterapi, Sanna Seesvalo heter hon. Hon nämnde det här med att ta avstånd från något som man kanske automatiskt börjat identifiera sig med, något som påförts utifrån. Att istället börja inse att det här hände mig, men det bestämmer inte vem eller vad jag är. Hennes konkreta exempel var om något hemskt händer när man är ett litet barn, och omgivningen börjar prata om dig i termer av "den stackars flickan". Då kan man automatiskt börja se sig som ett offer och förminska sina krafter och så vidare.

Det jag tänkte ovan om inspirerande teman var också poddar om att förverkliga sina livsdrömmar och den typen av härliga saker. Återkommer med detaljer om det. Blev påmind om att agera och inte bara gå och drömma. Vill nu konkret börja leta upp en lämplig campingbil åt mig, mitt mobila hem för framtida resor och längre bortavistelser. 

Jag skrev för några år sen om glädjebollar eller var det glädjebubblor, en term som jag snappat upp av någon. Att det är viktigt att ha såna inslag i sitt liv. En av de senaste veckans skojiga glädjebubblor  har för mig varit att hoppa studsmatta med en söt tvååring 💖🙏

Flumskrivande om önskan att våga och orka mer...

Lite tvångsskrivande eller nåt idag... Jag vill ju hålla igång mitt skrivande här också, men tydligen har jag återigen varit i en livsfas där jag inte alltid lyckats prioritera helt utifrån vad jag egentligen vill. Det har varit en mentalt tuff period efter min fina Europa-resa. Det kostar på att inte riktigt veta vad som händer i livet, sökandet efter sin plats i tillvaron. Vissa alternativ blir mer utmaningar när inte orken är på topp. Att behöva dra sig tillbaka från det traditionella arbetslivet en tid har konsekvenser på många plan. 

Skrivinspirationen flödar inte riktigt just nu. Det sägs ju att man bara ska skriva ändå. Det brukar jag ibland göra i mitt morgonskrivande eller som en slags meditationsövning, bara skriva i upplevelserna av nuet. Men här i bloggen skulle jag snarare vilja ha sånt som jag kan ha glädje av efteråt också. Jag kanske nu skriver på och raderar bort några rader efteråt. Testar.

Lyssnar på medryckande musik från 80-talet på Spotify. Sånt som får en att vilja dansa, röra på kroppen och sjunga. Sång är sånt jag skulle vilja få in i mitt liv mer av. Är dock enormt hämmad av att grannar kan höra mig. Att hitta ett fint gavelradhus eller mitt fritidshus vore en dröm, helst både och ;) Där jag kan sjunga loss och ösa på. Från många håll påminns jag då och då om vikten att gå sin egen väg, mot det som lockar till sig. Varför ska det vara så svårt i praktiken? Lyssnade och tittade på ett par dokumentärer om Laleh nu under veckan. Oj, vilken strong tjej, som redan från ung ålder vågat gå sin egen väg, målmedvetet. 

Inser, eller har väl sen länge konstaterat det, att vi alla verkligen har vår egen livsbana. Vissa av oss fattar först på senare år hur vi inte fattat tillräckligt tidigare. Alltför många år av livet har jag inte förstått att lyssna på mig själv, prioritera vad jag mår bra av och prioritera bort annat. Nu när jag förstår mycket mer saknas fortfarande en del i självförtroendet för att genomföra en del av det jag skulle vilja. Det gäller väl att öva på att våga gå mer utanför sin komfortzon. Lite av det gör jag väl här i bloggen också. Det är ju en övningsblogg, som sattes igång under en kurs för över tio år sedan. Ville sen fortsätta, och det har jag i olika omfattning också gjort, även om jag gärna hade skrivit mycket mer vissa perioder.

Något riktigt flödesskrivande fick jag inte till nu, men fick jag tag i något att spinna vidare på eller fördjupa mig i? Tyvärr känns det ofta som att jag upprepar mig när jag skriver. Tror det här sökandet efter min plats i tillvaron pågått redan innan bloggen ens startades. Jag är medveten om att jag här också ofta väljer att hålla mig på en mer generell nivå snarare än privat eller alltför personlig, och därmed inte alltid dyker djupare in i teman, som kunde engagera. Det är väl en del av övningen för mig i livet, att våga öppna mig mer, göra mig synlig.

Språk, resor, kajak och hemma igen

Nyligen hemkommen efter en månads utlandsvistelse. Blandade känslor, men skönt att vara i sitt eget hem, ett hem jag tycker mycket om. Gäller bara att hitta bra och fungerande rutiner, både med måltider och sånt efter resan och även med att få en bra balans mellan livets "måsten" och det jag egentligen vill göra. Semestern har varit bra i de flesta avseenden. Insåg mot slutet att jag dock hade mått bra av att yoga mera. Jag var på en underbar strandyoga en vacker kväll, en underbar känsla. Ett bra pass och samtidigt så fint med den vackra omgivningen, havet, sandstranden och kvällssolen. Dessvärre lyckades jag inte tajma in fler pass och kom mig inte för att heller göra någon yoga på egen hand, vilket jag dock tänkt göra. Yogarutinerna vill jag få till mer regelbundna nu. Planen var att få lite "måsten" gjorda nu under helgen, men igår rann tiden iväg och idag väljer jag nu skrivandet i första hand. Hinner förhoppningsvis med lite kursuppgifter ännu sen också.

Som så ofta märker jag nu, när jag äntligen satt mig ner för att skriva här, att jag dels är totaltrött och dels inte har den där inspirationen som tenderar att flöda när jag inte är vid datorn. Bestämde mig för att spontanboka bastu till nu snart, så kan jag ta en mellanvila där. 

Innan min resa var det totalintensivt med både artikelskrivande och kursuppgifter förutom annat som ska fås klart hemma innan en lång resa. Dessutom hade jag en paddlingskurs precis dagarna innan resan. Som tur hoppade jag på kursen trots det. Det var ett härligt sätt att koppla bort allt annat och bara vara i nuet med naturen och de trevliga kurskamraterna och läraren. Under två kvällar hade vi praktiska övningar ute på vattnet (och i vattnet, med räddning av oss själva och en kamrat). Efter det var det ett längre dagspass, då vi gjorde en supermysig utflykt tillsammans och hade en fikapaus på en trevlig naturskön ö. Vi hade tur med vädret den veckan.

Det sista av vårens studier gick bra att kombinera med den tidiga delen av min resa. Sen hade jag välbehövligt ledigt. Resan har inneburit så många fina lyckostunder. Fina återseenden med vänner som jag inte mött på jättelänge och vackra orter har jag besökt. Vilken tur att jag bestämde mig för så många stopp på vägen till Spanien, och att jag överhuvudtaget valde tåg som färdsätt ner dit. Enormt tacksam för att allt gick så bra med den planerade rutten och alla tågbyten och så. Får se om jag får med fler detaljer om resan hit ännu. Det jag vill försöka bevara och komma ihåg - förutom alla fina resminnen och mötena - är också den där känslan av att vara i mitt esse igen på sätt och vis. Jag har ju sen unga år identifierat mig som en internationell globetrotter och har rest enormt mycket ute i världen, många gånger helt ensam också. Nu fick jag den där gamla bekanta känslan av att vara liksom "hemma" i det jag gör. Att rätt så enkelt klara av att fixa allt vad resande på egen hand med tåg långa sträckor innebär. Jag kan ju många av språken som talas längs sträckan jag åkte också, vilket är ännu en grej jag är väldigt rutinerad på, blev jag påmind om. Så häftigt att till och med med franskan, som jag kan minst av de aktuella språken, var till glädje vid många tillfällen.

Tänk att kunna ordna mitt liv så att jag i framtiden skulle kunna ta mig runt i världen, använda mina språkkunskaper, möta en massa människor, och kunna kombinera det med en fri livsstil och ett intressant försörjningssätt som passar mig och mina kompetenser... Det var också härligt att upptäcka att resa så långt markvägen inte alls kändes så jobbigt när man hade bra balans i reseetapperna och övernattningarna längs vägen. Ser redan framför mig många fler tågresor förutom med min campingbil så småningom (som ännu bara finns i planerna). Eller varför inte resor med cykel eller vandrandes också...

Inspirerande författarsamtal och lite om upptäckter i skrivprocessen

I natt ställs klockan om till sommartid. En timme försvinner, men kvällarna ljusnar därmed. Aprilväder lite i förväg eller nåt, marken blev vit denna eftermiddag. Med trevande tankar inleder jag sådär allmänt konstaterande om årstidsläget. Jag har de senaste dagarna varit full av inspiration över olika teman som jag velat skriva om men hittar nu inte helt ett sammanhängande sätt att ta upp dessa. Får se hur jag lyckas fokusera. Försöker påminna mig om Deepak Chopras uttryck "effortless ease", som jag alltmer försöker få in som inställning till sånt i livet som kan kännas lite ansträngande ibland. Till exempel studier och artikelskrivande jag sysslar med just nu i vardagen, försöker sänka ribban lite inför med hoppet om den där lättheten. Lyckas man kan ju resultatet egentligen bli bättre än genom krampaktigt kämpande. I alla fall blir sysselsättningen roligare och ledigare.

Idag har jag fått njuta av en heldag med så inspirerande författarsamtal på Mariehamns litteraturdagar. Trevligt att två vänner var med som sällskap, så vi hade en trevlig lunch- och fikapaus tillsammans också. Från morgonens första samtal fick jag med mig inspirationen att våga snöa in sig på det som intresserar en. Patrik Svensson berättade hur någon himlat med ögonen när han berättat om sitt tema om ålar, och ändå blev det något bra av det. Hade missat att det kommit en bok till av honom om havstema. Lät intressant det han berättade. I samma samtal berättade Annika Luther om sin bok om råg, vilket också gav intressant kunskap om det och även anknutet till historiska sammanhang i Finland.

Ukrainska Eugene Wolynsky var det jätteintressant och lärorikt att lyssna på. Gillade hans stil att framträda. Från att ha varit en musikalisk etc. mångsysslare blev han i och med kriget översättare på heltid. Så mycket ukrainska texter att översätta till omvärlden. I flera samtal idag togs påminnelser om Finlands krig med Ryssland upp, hur det än idag väckt minnen hos de som har erfarenheter från de tiderna. Både Karin Collins och Kjell Westö gav exempel på det. Jag såg på SVT:s finska nyheter nyligen hur vårdpersonal i någon kommun i Sverige, minns inte vilken, utbildas i baskunskaper i finska och tydligen hade de också fått historisk information. Kursen var väldigt uppskattad bland personalen och en vårdanställd konstaterade i intervjun hur hon inte haft en aning om att hennes patienter kunde ha upplevt krig.

Jag blev djupt berörd när jag lyssnade på Erica Eklund berätta om sin bok (Jorden skälver marken gungar heter den) om sin pappa, som var alkoholiserad under hela hennes uppväxt. Jag började läsa boken redan för några veckor sen, men blev så ledsen av den så att den blev liggande. Nu är jag insprirerad att ta tag i den igen. Jag hann bara till ganska början av boken, där pappans barndom med Ericas alkoholiserade farfar skildrades. Det var de jobbiga erfarenheterna som upprörde mig så mycket. Författaren berättade hur hon i och med bokprojektet börjat förstå mycket om sig själv också, fått förklaringar till mycket hos henne själv.

Jag tror att just det där hur viktigt ens skrivande kan vara för att kanske själv bli helare, få förståelse och perspektiv på olika saker och ting, var något som jag fick med mig från flera av samtalen idag. Bröderna Westö berättade om hur de sen noterat att deras mamma kommit fram mycket i texterna. Hur det sen också visade hur bröderna på sina olika sätt förhållit sig till situationen i familjen. Hur den äldsta, Kjell, trott eller känt att han då i unga år borde ha kunnat reda ut situationen med mammans mentala ohälsa. Bröderna hade skrivit sina bitar för boken på var sina håll även om de kommunicerat med varandra under arbetets gång, bitarna hade sen pusslats ihop tillsammans med förläggaren (till boken Åren). Jag tycker det där sättet att jobba tillsammans med en bok också verkar jätteintressant.

I samtalen med Koko Hubara och Kayo MPouyi kom det här med olika kulturer i familjer upp som tema. Betydelsen av namn i olika kulturer togs upp, vilka betydelser själva namnen har i språkligt och hur de väljs för barnen. Tänkte själv på kopplingen till numerologi, som ju baserar sig på bland annat våra namn (utan att vara jätteinsatt i ämnet, men läst lite om det). Jag tror att vi kommer få många intressanta livsskildringar med nya inslag i och med allt mer mångkulturella familjer. Framför allt den andra generationen har en intressant roll här. Detta trots att inte alla skriver självbiografiskt. Koko Hubara berättade hur hennes chef inom journalism kommenterat om journalistiska texter att i alla texter finns skribenten med. Kvinnorna fick frågan hur mycket av de själva som fanns i deras böcker. I Hubaras fall var det bara små, enligt henne knappt märkbara detaljer. Hon tog som exempel, att det varit speciellt att växa upp med en vit mamma när man själv inte har det utseendet. I sin senaste roman ville hon därför utforska hur det skulle kännas att inte ha en etniskt finsk mamma.

Vill ännu poängtera att mitt minne inte alltid är fullt tillförlitligt till alla små detaljer, så det jag nämnt i detta inlägg är vad jag minns och tagit till mig av dagen. Eller en liten del av det, det var nog mycker mer jag tog till mig och det skulle funnits mer att nämna om flera av författarna och samtalen, men tog med ett axplock nu. För att återgå till inledningen av inlägget, så kom jag inte in på de teman jag kände var angelägna igår och de senaste dagarna. Det var lättare att hoppa på dagens intryck. Återkommer kanske till veckans tidigare teman här framöver.

Lite om hemmet, eget tempo och natursamklang

Det har tagit lite längre än vad det borde behöva att komma i ordning i mitt nya hem (och kanske inte så nya längre...) efter förra årets stora flytt. Allt har sina anledningar och det har gått framåt, i små steg. För en tid sen var jag så nöjd att jag fått ordning på skrivbordet, speciellt då min kontorshörna går ihop med vardagsrummet, men förstås först och främst för att det ska vara trevligt att sitta här vid datorn och jobba och så. Har lyckats hålla ordningen ganska bra här, utan att det hopat sig med en massa papper och häften. Märkte dock igår när jag plockade undan efter den gångna veckan att det tenderar att börja samlas en massa post-it- och kvitto-komihåglappar. Jag får inte fortsätta samla på mig såna, så jag ska snart titta igenom de senaste och försöka slänga bort. Har bjudit hem några vänner till ikväll, så det har fått mig att sätta extra fart med övriga hörn av hemmet också. Har en del kvar att göra under dagen ännu för att det ska bli trevligt med umgänge och häng här. Framför allt ska det bli trevligt för min egen skull att komma i ordning. Trivs bäst så. Blir så glad varje gång jag går genom hallen nu, för den fick jag i bättre ordning förra helgen. Sen har jag ju förstås emellanåt fått ordning på sina ställen men så hopar det sig plötsligt till en röra igen... Till exempel är köksbordet ett sånt ställe där den tendensen finns.

Det har varit ett väldigt speciellt år jag har bakom mig, eller egentligen ett par, eller flera till och med. Hade förresten i början av året tänkt göra ett årsbokslut, men kom på nu att jag glömt bort det. Kanske blir det det lite i efterhand. Temat årsbokslut dök upp i olika sammanhang, bland annat i nån podd jag lyssnade på. Det som är fint trots stora och även svåra beslut och livsförändringar är att jag allt mer går min egen väg nu. Jag har för en gångs skull valt mig själv och mina behov framför jobb och såna plikter. Nån slags downshifting. Visst har jag dock vissa förpliktelser, men inom mina egna intresseområden, och jag styr ändå mycket själv till stor del. Jag har möjlighet att starta dagen i mitt eget tempo, ta pauser när jag vill. Vilobehovet är fortfarande stort, och jag försöker lyssna på kroppen, vara snäll mot mig själv. Det kräver övning det med. Jag har deltagit i olika coachningssammanhang, jag lyssnar på många inspirerande personer via poddar och läser inspirerande böcker, vilket peppat mig till nya vanor. Till exempel det här med att "äga" sin morgon. Att starta morgonen på ett givande och positivt sätt har stor inverkan på hur resten av dagen blir. Och att ta, även små, nya steg regelbundet hjälper till att bilda nya vanor. 

Jag har sen november, tror jag det är, alltid tagit mig en egen stund direkt på morgonen. Oftast skriver jag kanske runt 20 minuter innan jag börjar dagens andra sysslor och ibland kan det vara yoga eller meditation som jag börjar dagen med. Försöker också aktivt peppa mig till positivitet, vilket under en alltför lång livsperiod inte var mitt naturliga tillstånd, framför allt inte på morgonen. Efter några år bakom mig, då jag ofta vaknat med rädslor och obehag ser jag konkret hur jag numera oftast vaknar i neutralt eller mer optimistiskt mood. Har alltför länge haft känslor av grundotrygghet. Försöker aktivt lära mig att hitta tryggheten hos mig själv. För kanske månad sen satte jag fram vackra bilder och böcker här och där i hemmet, som jag aktivt stannat till och tittat på, peppat mig själv med. Jag blir glad och lycklig på riktigt av det. Men förstås är det ju en kombination av alla möjliga steg jag under en lång tid tagit som lett till det, inte bara bilderna i sig. Jag är enormt tacksam för att jag lär mig sånt här. Det är sånt som nu får vara min riktlinje i livet. Jag och mitt välmående först, oavsett om inte samma trygga inkomster kommer in såsom tidigare. 

Även om naturen och friluftsliv alltid varit viktiga för mig har jag de senaste åren alltmer börjat förstå mer av hur allt verkligen hör ihop. Vi och naturen, vi och djuren och allt annat levande. (Och förstås vi människor i förhållande till varandra.) Hur vi bör samsas och leva i samklang. Vill lära mig mer och hoppas kunna styra mitt liv till att alltmer få vistas ute och få kraft i och av naturen. Har en bekant som arbetar med forest bathing (har det en svensk term, tro?) och jag har själv läst lite om nyttan av jordning, för att nämna några exempel inom temat. Tänker här även på att vara i samklang med sig själv, helheten. Att leva så att kroppen, det mentala och även själen är i samklang. Vill också snöa in mig mer på kvantfysik och lära mig mer om såna sammanhang...

Introvert fas, tyst retreat, natur och bilder

Har länge haft sån lust att skriva, men aldrig just då suttit vid datorn. Nu när jag äntligen tar mig tid till det så är inspirationen inte längre på topp. Men jag sätter igång hur som helst. Motivationen för att ändå försöka ha en regelbundenhet här är stor, vill ju dokumentera tankar, livsfaser och bilder, och allt möjligt annat som kan kännas aktuellt. Såg just att även förra året blev det endast två inlägg här liksom året innan. I år blir det ändring.

Jag var på en härlig lång vinterpromenad i det soliga vädret idag. Såg till att gå mest vid vattnet och i annan natur. Har sån längtan efter långvandringar, så det här fick bli en stadsvandring utanför centrummiljön, var ute i totalt två timmar. Några fotostopp blev det, så inte i farten helt hela tiden. Har på sistone funderat på att köpa en kamera, äntligen. Har ju inte haft någon, förutom mobilen, sen New York-resan för 6-7 år sedan då den förra gick sönder på Brooklyn Bridge. Får se när köpet blir av. Ska väl först börja fundera på vad för slags kamera jag vill ha. Är inte så uppdaterad på modeller nu. Skulle också vilja göra något trevligt av foton jag tagit under åren, kanske nån collage-tavla eller så. Kanske även kombinera med texter, så att det blir en bok, är en annan idé jag haft.

Jag har det senaste året haft ett stort behov av egen tid, riktiga introvert-moods emellanåt. Idag har varit en sån dag också. Saknar samtidigt umgänge med mina vänner, men tar inte initiativ så ofta just nu. Det är ju också viktigt att komma ikapp med sig själv, speciellt när det varit på tok för intensivt en lång tid i livet. Märks även på orken och hälsan. Förra helgen var jag på en tyst retreat, som pågick en dag. Den var också helt välbehövlig, njöt stort. Det gavs mycket tid för meditation och valfria aktiviteter. Läste en liten stund, var ute och gick i den närliggande skogen, njöt av tystnaden. Kom för första gången på länge igång med färgläggning, vilket jag verkligen inspirerades av. Använde vackra tuschfärger. Maten var förresten supergod, bland annat glutenfri vegetarisk lasagne till middag. Hann inte färglägga färdigt mitt alster, så jag har fortsatt härhemma den senaste veckan. Tagit små pauser till det. Det är verkligen meditativt, ett trevligt sätt att stanna upp. Texten på bilden är "Allt har sin tid" och den har lite blomkransliknande dekor som inramning.