Om resandet

En stor del av mitt liv har bestått av resande. Det har liksom varit ett stort behov att komma ut och se världen, så jag har flackat omkring i de flesta världsdelar, ofta med en ryggsäck på ryggen. Jag uppskattar också det nordiska landskapet och många av städerna här, så det har blivit många resor även på närmare håll. Sen görs ju vissa resor för att ta sig till någon, en stor del av mina resor är även av den typen. På senare år har det ingått resande i mitt jobb också. Så trots att jag fortfarande har en längtan efter att se och uppleva många delar av världen, har jag med åren också delvis börjat bli mättad på själva resandet i sig. Det vore skönt att ibland bara slippa transporten med allt vad det innebär och snabbt kunna dimpa ner på orten man vill till.

Dels är jag flygrädd och dels är det tröttsamt med alla procedurerna kring resandet. Som tur har jag möjlighet att ta mig via båt, buss och/eller tåg till många destinationer, men även det tar tid. Dessutom behövs en hel del tid och koncentration för att planera vad allt man faktiskt vill ha med sig - ja, trots att jag är väldigt resvan, vill jag inte missa att vissa saker kommer med. Efter att ha fått koll på vad som inte får missas i packningen, kan det sen ta lite längre att ta de svåra besluten om vilka klädkombinationer som ska med. Man vill ju resa så lätt som möjligt, men det ska helst finnas kläder och tillbehör till alla möjliga tillfällen.

Det jag ofta glömmer bort, men som slagit mig vid några av de senaste resorna, är hur trött jag kan bli av att behöva leva ur resväskan. Det är inte på alla resmål jag har turen att få tillgång till något eget hyllplan, där man kan bre ut sina saker lite. Och under resor, där man förflyttar sig till flera ställen, kan jag bli trött på det här att behöva packa om bagaget flera gånger. För att inte tala om resor då man är med folk hela tiden. Jag är väldigt social och umgås gärna, men blir det för länge utan egen tid, kan jag sakna mitt "privacy" lite.

Hur som helst, trots att jag just nu rabblar upp de jobbiga bitarna, reser jag fortfarande mycket. Jag gläds åt att komma iväg och träffa långväga vänner, familj och släktingar, eller kanske åka iväg med kören. Jag inser också att som tur, så minns man sällan de här tyngre sidorna av resandet efteråt. Så här är jag nu, på resande fot igen. Fortsättning följer...