Åh vilken härligt underbar maj vi har haft, kan jag bara fortfarande konstatera då månaden nu är inne i sin sista kväll. Klockan är halv elva och vi har 21 grader här utanför :) Jag har alla luckor öppna i min lya vars fönster vetter åt två håll. Sommaren har alltså kommit, på riktigt, ovanligt tidigt. Hoppas verkligen att den håller i sig.
Idag har jag och min språkkompis suttit ute i min trädgård och väldigt aktivt övat svenska och ryska med varann i flera timmar. Det är så givande :) Jag älskar att kunna sitta ute utan att frysa trots att solen gått ur sikte. Önskar att det vore vanligare även i våra breddgrader.
Jag har nu sen några veckor tillbaka kommit igång med joggning. Har inga superambitioner mer än att hoppas kunna hålla det någorlunda regelbundet, som en del av min motionering, kombinerat med annat. Kanske en till två gånger i veckan. Igår var jag iväg på en runda vid lunchtid. Även där kom jag ihåg att verkligen njuta av att kunna springa så lättklädd. Och förstås så himla skönt att ens kropp funkar så bra, viktigt att minnas orsaker till tacksamhet <3
Trivs också jättebra med mitt liv nu, när jag får ägna mig åt saker jag tycker mycket om att göra. Studierna kommer vara min huvudsysselsättning denna sommar förutom allt annat roligt jag vill ägna mig åt. Är tacksam över att kunna så bra fördjupa och koncentrera mig på min magisteruppsats. Och varva med ryskan när det ena tryter, och tvärtom... ;)
Märks i kvarteren att det är månadsskifte. Många tömmer sina lägenheter och flyttar ut. Nog ännu fler än vanligt nu, när det inte bara är månadsskifte utan även terminsslut. Sånt märks extra i ett studentområde.
Sörjer tungt en människorelation som aldrig blev vad jag så mycket (kanske godtroget?) hoppats på och som tagit helt på tok för mycket energi. Min svaghet är att jag ta tenderar att ta människor mycket mer på orden än jag faktiskt ibland fattar att tolka beteenden. Ser mönstren efteråt. Samtidigt frågar jag mig, att borde inte det vara det normala - att kunna lita på vad folk i ens närhet säger? Trots en jobbig sorg och besvikelse finns det också en lättnad över ett slags avslut - även om jag inte hann få sagt allt jag hade velat och behövt. Det är så många saker som klarnar för en vartefter... Är också nöjd att jag faktiskt försökt och tagit risker, och försökt kämpa. Därmed också fått något trots priset...
Försöker nu helt och fullt koncentreara mig på mig själv och dem som faktiskt bryr sig om mig på riktigt. Jag är enormt tacksam över alla dessa fina - både fysiskt nära och längre bort boende - och bryr mig förstås tillbaka <3
Idag har jag och min språkkompis suttit ute i min trädgård och väldigt aktivt övat svenska och ryska med varann i flera timmar. Det är så givande :) Jag älskar att kunna sitta ute utan att frysa trots att solen gått ur sikte. Önskar att det vore vanligare även i våra breddgrader.
Jag har nu sen några veckor tillbaka kommit igång med joggning. Har inga superambitioner mer än att hoppas kunna hålla det någorlunda regelbundet, som en del av min motionering, kombinerat med annat. Kanske en till två gånger i veckan. Igår var jag iväg på en runda vid lunchtid. Även där kom jag ihåg att verkligen njuta av att kunna springa så lättklädd. Och förstås så himla skönt att ens kropp funkar så bra, viktigt att minnas orsaker till tacksamhet <3
Trivs också jättebra med mitt liv nu, när jag får ägna mig åt saker jag tycker mycket om att göra. Studierna kommer vara min huvudsysselsättning denna sommar förutom allt annat roligt jag vill ägna mig åt. Är tacksam över att kunna så bra fördjupa och koncentrera mig på min magisteruppsats. Och varva med ryskan när det ena tryter, och tvärtom... ;)
Märks i kvarteren att det är månadsskifte. Många tömmer sina lägenheter och flyttar ut. Nog ännu fler än vanligt nu, när det inte bara är månadsskifte utan även terminsslut. Sånt märks extra i ett studentområde.
Sörjer tungt en människorelation som aldrig blev vad jag så mycket (kanske godtroget?) hoppats på och som tagit helt på tok för mycket energi. Min svaghet är att jag ta tenderar att ta människor mycket mer på orden än jag faktiskt ibland fattar att tolka beteenden. Ser mönstren efteråt. Samtidigt frågar jag mig, att borde inte det vara det normala - att kunna lita på vad folk i ens närhet säger? Trots en jobbig sorg och besvikelse finns det också en lättnad över ett slags avslut - även om jag inte hann få sagt allt jag hade velat och behövt. Det är så många saker som klarnar för en vartefter... Är också nöjd att jag faktiskt försökt och tagit risker, och försökt kämpa. Därmed också fått något trots priset...
Försöker nu helt och fullt koncentreara mig på mig själv och dem som faktiskt bryr sig om mig på riktigt. Jag är enormt tacksam över alla dessa fina - både fysiskt nära och längre bort boende - och bryr mig förstås tillbaka <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar