Inspirerande bokmässa häromveckan

Tittade på min blogginläggslista just med tanke på att jag hunnit skriva otroligt lite i år. Insåg i alla fall att jag trots det ändå bräckt förra årets antal blogginlägg redan 😉, så kanske ska se det som positivt i alla fall. Skämt åsido så är ju mitt problem svårigheten att disponera min tidsfördelning på ett vettigt och sunt sätt, men jag fortsätter att jobba på det, att lära mig prioritera bättre.

Tog nu ännu en sån helg som förra, att jag inte vågade boka in mig på något med någon, för att jag känner ett behov av att komma ikapp med massor i mitt liv, som jag inte under hektiska vardagsveckor varken hinner eller orkar tillräckligt. Idag har jag inte ens gått utanför dörren, vilket inte är så sunt, men jag hade bara inte lust eller ork fast det ju hade varit sundare att gå ut. Lite ensamt känns det som helhet, att inte träffa någon heller.

För två veckor sedan hängde jag på bokmässan här på orten. För en gångs skull hann jag gå både lördagen och söndagen, missade förra årets mässa helt på grund av min flytt. Det är alltid lika inspirerande att lyssna på författarsamtal och andra seminarier på mässan. Där brukar jag också träffa bekanta som jag annars inte träffar ofta. Så även denna gång, vilket var extra trevligt eftersom jag annars hängde på mässan ensam.

Lauri Tähkä och Heli Laaksonen hade en mysig presentation tillsammans. De har tydligen känt varann länge och den varma uppskattningen och personkemin lyste om dem. Blev framför allt sugen på att läsa Tähkäs fotobok Äärille, som tydligen kommit till i sorgen efter en skilsmässa. Laaksonen har jag sett och hört många tidigare i olika sammanhang, och jag gillar hennes humor och rättframma sätt.

Intervjun med Kjell Westö och Juha Itkonen om deras brevväxlingsbok 7+7 Levottoman ajan kirjeitä var också väldigt intressant, och jag kommer säkert läsa boken framöver. Jonas Hassen Khemiri, vars första böcker jag tyckte mycket om men som jag inte sedan dess har läst av, var också lika intressant som vanligt att lyssna på. Skrattade en del när han läste ur sin bok Pappaklausulen. Blev också sugen på att läsa Sirpa Kähkönens Muistoruoho, som bland annat handlar om hur krigets följder kan visa sig som omedvetna minnen lagrade i kroppen och hur även senare generationer får sin del av obearbetade trauman. Det sistnämnda kom för övrigt upp igår i en TV-intervju med Anna Takanen, som just kommit ut med boken Sörjen som blev, om hur hennes pappas uppväxt som krigsbarn påverkat hennes liv. Inser nu vad mycket som tillkommit på min vill-läsa-lista.

Det är alltid trevligt att gå runt på matmässan också, den pågår samtidigt som bokmässan. Jag är alltid fullt upptagen med att hinna gå och lyssna på så många seminarier att jag hinner gå runt för lite till alla stånden. Därmed blev mathandlandet det sista på söndagen, och jag kunde inte få med mig allt jag ville, för jag har en bit att cykla hem från mässan, men en del blev det trots det. Det finns mycket närproducerat, och lärde mig om nya produkter. Några böcker fick jag med mig hem också.

Tankar inför vill-hinna-fixa-massor-helg...

Trots att jag är social, och skulle gärna ha mer tid med mina vänner, vågade jag inte boka upp mig denna helg. Det är den första på länge, då jag har tid och möjlighet att komma ikapp med ALLT MÖJLIGT. Ligger som vanligt efter med livets vardagsbestyr och även viktigare administrering, men just nu har det hopat sig enormt. Dessutom fanns (och finns…) förhoppningar om att också hinna sådant som jag helst också VILL göra. Började i alla fall morgonen lugnt med kaffe och frukost i soffan, medan de senaste två Skavlan-avsnitten gick på SVT-play.

Nu snurrar tvättmaskinen på sina sista varv för denna tvättomgång. Den tidiga snabblunchen blev just klar, så det här skrivandet får nog bli som fragment mellan diverse bestyr. Dock vill jag ta mig tid till skrivandet också, fast bara en liten bråkdel av alla tankar hinner fås ner denna gång. Mår kaotiskt, har panikrädslor ena stunden, men vet att jag måste ta tag i svåra saker denna helg. För till denna helgs ursprungliga tankar dök det igår upp nya bud igår, detta i en enormt svår livssituation som jag hamnat i och kämpat allt för länge med att lösa. Det värsta av allt är att jag är så himla ensam i detta. Det gör det hela så mycket värre och otryggare. Ska ändå nu fokusera på positivare saker. Den här hemska verkliga mardrömmen ska inte få ta över, inte helt, även om det ofta tar över för mycket av min tid, ork och energi - och av mitt mående.

Där hann också tvättmaskinen pipsignalera om att tvätten klar. Det blev därmed tvättupphängning, prat i telefonen samtidigt och lunchätande om vartannat. Tvättade sen badrummet också, för att nu inse att jag borde ta mig ut på promenad innan solen försvinner. Vill också hinna tvätta sovrumsfönstret innan kvällen eftersom det idag är uppåt 10 grader ute (sällsynt denna kalla höst), och jag nästan hade glömt bort att den tvättplanen nu skjutits upp allt för länge.

Skrivandet får nu i alla fall vänta till senare. Nämner ännu bara kort apropå ovan att livets grundtrygghet verkligen har skakats om rejält för mig under det senaste året. Jag trodde jag bodde i ett tryggt land där det värnas om var och ens grundbehov. På grund av dolda uppgifter hamnade jag i ett hem där jag inte tillåts sova ifred den tid på dygnet då de flesta av oss brukar och behöver sova. Trots att fel begåtts och begås av andra dras jag med skuld- och skamkänslor när jag försöker kämpa med att reda ut problemet och felaktigheterna. Jag som inte vill vara till besvär för någon och inte göra något väsen av mig har nu tvingats och måste fortsätta göra mig hörd och synlig för att försöka rädda min hälsa och min ekonomi. Jag la till det här sista nu, för att jag försöker verkligen få mer fokus på det positiva i ett fortsatt inlägg, som förhoppningsvis blir av under helgen.

Film om Belfast och skärgårdstur till Själö

Efter mycket sociala händelser och umgänge de senaste veckorna har jag nu äntligen en lugn dag utan så mycket program. Passar på att ha en lugn soffmorgon. Det regnar ute och himlen är mörk. Även det gör att jag gärna börjar dagen med att vara inomhus. Saknar att skriva mer. Får se om jag lyckas få ihop något sammanhängande idag. Känns som att det är så många fragment av tankar som kommer och går.

Upptäckte igår en film på tv, som heter I Am Belfast. Det var en lite konstnärlig variant av att skildra regissörens uppväxtstad. Var i början inte säker på om jag orkar kolla på den, men tyckte om den sen ändå. Jag har själv bott i staden en termin under studietiden, så jag är bekant med både landet och situationen där. Positiva inslag varvades med tragiska händelser på ett lite filosofiskt sätt. Googlade sen efteråt på regissören Mark Cousins och blev nyfiken på att vid tillfälle titta mer på det han gjort.

Igår var jag ute på en skärgårdsutflykt hela dagen. Vi hade verkligen tur med vädret, en toppendag med sol och värme emellan dagar av regninslag. Njöt mycket av den nästan två timmar långa båtfärden åt båda hållen, där vi satt ute på däck. På ön hade vi en guidad tur, där vi fick höra om Själös historia. Idag bedrivs universitetsverksamhet där, men tidigare har Själö fungerat som placeringsort för personer med spetälska och personer som setts som mentalsjuka. Även idag kan jag tycka att man ibland kan diskutera vad begreppet "normal" kan innebära, men det är gripande att ta del av hur lätt man förr om åren kunde stämpla människor till att de inte passar in i samhället.

Midsommar och ensamhet

Äntligen långhelg! Är i stort behov av "komma-ikapp-tid" både med mig själv och med ett kaotiskt hem. Jag skulle egentligen så mycket hellre tillbringa midsommaraftonskvällen tillsammans med en vän än att vara ensam, men det skulle kräva att jag tar mig till en annan ort. Det orkar jag inte nu. Eller jag hade väl egentligen skjutit fram beslutet till idag. Just nu känner jag att jag nog inte orkar ta mig någonstans, men kan ju ännu hinna ändra mig. Jag tror också att jag skulle må bra av att bara vara hemma. Dock kommer det sen ofta den där känslan av att man är ofrivilligt ensam, när kvällen väl infaller 😏

Sen jag flyttade till min nuvarande bostadsort har jag alltid haft lite ångest inför midsommar, vem jag ska fira med. Både midsommar och nyår är för mig "högtider" då jag gärna umgås med en eller flera vänner. Vad vi sen gör är kanske inte så viktigt, men jag vill gärna inte vara "överbliven" då. Förutom att jag ju vill ha det där sällskapet, så tror dessutom att det för mig är förknippat med skam i någon grad, att vara ofrivilligt ensam. Att jag inte lyckats åstadkomma den där tvåsamheten, som för många tycks vara given.

Idag känner jag mig lugnare än vanligt inför tanken att inte träffa någon idag. Nästan så att jag inte ens orkar messa eller höras alls med någon. Jag ska försöka hitta lugnet till att göra mysiga saker hemma, men också ta mig tid till att få lite ordning omkring mig. Trivs inte alls när det är för rörigt i mitt hem. Det är nästan så att jag hade önskat sämre väder nu, än vad det ska bli. Då skulle det kännas mindre bittert att själv inte ha några utflyktsplaner än vid sol och toppenväder 😉

Jag försöker också trösta mig med, att jag ju faktiskt haft mycket program på helger och kvällar den senaste tiden, som kan väga upp mot att inte göra något socialt nu. Hmm...

Hittade ett gammalt skrivalster...

En liten grå mus på jakt efter sin plats i livets och världens helhetspussel. Drunknar  in i massan bland alla andra, och har oftast inte heller någon lust att sticka ut. Osäkerhet och skam är vardagsmat.

Det är brådska med att hinna uppfylla alla krav i vardagslivet - studier, jobbsök, ifyllande av blanketter, hålla deadlines. Hjärnverksamhet i hundranittio.

Livets vägar är ett stort frågetecken. Var är min plats? Var dröjer min medresenär? Hur skulle jag kunna komma till min rätta? Att till exempel använda min kreativitet till det som den är ämnad för?

Har ibland bara lust och behov att ta ledigt från livets måsten och gå och gömma mig, för en paus, ut i naturen; stanna upp och andas. Och kanske sjunga, skriva… Och bara VARA.

Utdraget ovan är en fri översättning av en text jag skrev på finska för några år sedan. Jag var på en tyst skrivarretreat, över en påskhelg om jag minns rätt. Minns inte exakt vad uppgiften ovan gick ut på, men jag tror att det handlade om någon slags jag-bild eller nuläge i livet. Man skulle rita en bild till, så jag sätter med den här… 😅 Det här får väl vara en övning i att våga lämna ut mig, vilket jag inte alls är bekväm med.

Påskhelgsvila och tid för bra saker i livet :)

Tittade just på förra inlägget där jag skrev om mitt lilla projekt med drömlivskarta. Den "testversionen" jag gjorde då har jag faktiskt försökt använda aktivt i min vardag. Jag har bilden fotad i mobilen, och kan till exempel på lunchrasten titta på den och drömma mig bort. Och peppa mig själv. Annars har de senaste veckorna varit väldigt tuffa. Har behövt sätta tid på krävande åtgärder för att jobba vidare med att få frid i mitt hem. Det har tagit av både tid och ork som jag hellre hade använt till roligare saker. När jag inte är utsövd skapar det här problemet svåra rädslor och känslor av otrygghet hos mig.

Underbart med långhelg nu av många anledningar. Har välbehövligt fått sova ut, till och med i min egen säng. Har haft tid att träffa vänner både på spontan after work-träff och på en härlig promenad i naturen. Det underbara vår-sommar-vädret lockar verkligen ut en, känns som ett måste att ta sig ut, ett positivt måste 😄. Dessutom har det ändå blivit tid över till att dona lite hemma. Genom att vila ut mig ökar också mitt mod och tron på mig själv, och rädslan hamnar mer i bakgrunden.

Igår kväll hade jag lite av en kulturell kväll i min soffa. Jag tittade på flera avsnitt av SVT:s Babel på raken, samtidigt som jag gick igenom en av kassarna som fortfarande är ouppackad efter flytten. Dels var det förstås inspirerande att lyssna på de intressanta författarsamtalen, och dels råkade påsen jag rensade innehålla lite gammalt skrivmaterial av mig, vilket gav viktiga påminnelser igen när jag läste igenom det. Jag upplevde gårkvällen som en sådan, som jag oftare skulle vilja hinna ha. Litteratur och sånt som handlar om skrivande ger mig så mycket glädje och en känsla av frid.

Det jag också hittade var lite snabba anteckningar jag gjort medan jag lyssnat på en längre inspelning av en personlig astrologtolkning. Jag var hos en, rätt känd tror jag, astrolog i Stockholm strax innan jag flyttade från Sverige för tio år sedan. Jag fick alltså ett personligt horoskop ställt, baserat på exakt födelsetid och -plats. Det samtalet fascinerade mig mycket, för astrologen kunde säga så mycket om mig utan att jag hade avslöjat det. Jag misstänker att han också, förutom att ställa horoskopet, kanske hade lite synska gåvor. Samtalet var långt över en timme, och varje gång jag lyssnar på inspelningen hittar jag nya saker där, som jag kanske tidigare inte fäst mig vid.

Astrologen uppmanade mig att styra från det logiska och analytiska, som dittills hade dominerat mitt liv, mer åt det kreativa hållet. Han såg att jag behöver utveckla den delen av mig själv, kanske skriva självbiografiskt nämnde han bland annat. Att ösa ur min egen källa. Han såg att jag håller mycket inom mig, har svårt att släppa in någon för nära. Att mitt emotionella liv kanske inte varit helt uttömmande, att jag har känslomässiga murar. Att jag varit mer ensam än vad som är nyttigt. Att det för mig är en utmaning att ställa mig själv i centrum. Jag råddes vara mer egoistisk, våga ta för mig, inte bara vara till lags. Han använde uttrycket "krigarens väg". Jag skulle lita på att bli omhändertagen om jag vågar visa mina sårbara, sköra sidor.

Det här är verkligen väldigt kortfattade utdrag ur det långa samtalet, som dock mest var monologiskt. Jag kände igen mycket i det han sade. Det låter trösterikt att det finns hopp om jag lyssnar mer på mig själv och vågar mer. Sen är det det där med konsten att i praktiken lyckas agera så som man med förnuftet förstår att man borde göra 🙏 Astrologen nämnde nog också något om lekfullhet. Det har jag snappat upp från andra håll också, och jag skulle vilja kunna se livet mer som en lek och glädjefyllt kunna dansa mig fram, istället för att bekymra mig så mycket…

Kreativ helg, konkret steg i drömlivsplaner ;)

Har varit rätt så kreativ den här helgen, och kanske till och med varit i nåt slags flow-tillstånd medan jag hållit på och donat. Jag vill och behöver hitta en väg ut ur livets jobbigheter och vill fokusera på positiva förändringar. Vet inte hur många gånger jag tjatat om det. Dessvärre är det för mig en utmaning att lyckas vända riktningen rätt, även om jag stundtals gör rätt.

Nu har jag i alla fall konkret kommit till skott. Igår ägnade jag en hel del av dagen till att i lugn och ro i soffan titta igenom gamla tidningar och från dem klippte jag ut valda bilder och texter. Tanken är att äntligen sätta ihop en riktig sån drömkarta om hur jag vill att mitt liv ska vara. Jag har visserligen även tidigare påbörjat liknande, men kom inte då längre än till att ha en hög med urklipp. Vet nu inte var de är efter min stora flytt i höstas, så det blev en ny bunt igår. Sen på kvällen misströstade jag att åh nej, ska det återigen bara bli en hög lösa bitar som jag aldrig hinner sätta ihop. Till idag var nämligen planerat att göra annat som jag behöver komma ikapp med.

Jag som älskar lugna helgmorgnar tillät mig ändå att börja dagen med att fortsätta med urklippsprojektet i samband med morgonkaffet. Det blev ju så många textbitar, så att jag egentligen behöver koncentrera mig på bilder också. Har en massa vackra foton som jag skulle kunna använda till det. Eftersom det dock tar länge att välja ut och fixa med de egna fotona, tänkte jag nu att jag gör en testvariant genom att ha en av tidningsbilderna som bakgrund, så att jag ända ska ha något konkret att titta på och att få lite övning i hur resultatet kan bli. Blev ganska nöjd med resultatet. Så den kommer jag använda som peppning att titta på regelbundet. Tänker jag nu i alla fall 😊 Sätter med resultatet här i inlägget också, så att det blir förevigat här.

Det sägs ju att man helt konkret ska uttrycka det som man vill ska hända/bli i ens liv. I denna collage-variant är vissa ord och uttryck mer övergripande och i sig innefattar sådant som jag mer konkret tänker och vill. Ska väl ännu någonstans skriva ner mer konkreta affirmationer, så att jag får en riktig livsplan som jag nu ska rikta mina dagliga åtgärder emot. 

Hemmahelg, bibliotek och lite tankar...

Efter att ha varit på vift hela förra helgen njuter jag stort av att vara hemma nu. Hade dock en jättemysig helg då med många trevliga återseenden på ön där jag bott, och en fyrtioåring firades stort. Men resandet tar på krafterna, speciellt när jag just nu lider av kronisk sömnbrist. Så denna helg tar jag det lugnt. Skulle som vanligt vilja få lite mer gjort i hemmet, men tiden rinner på om man också vill ha lite "ledigt" utan måsten. Badrummet tvättat i alla fall och promenaden kombinerades med att handla matvaror.

Jag var också på biblioteket, vilket jag alltför sällan nu besöker, när jag jobbar åt det andra hållet och har långa arbetsresor. Läste dagstidningen och lånade hem både böcker, filmer och ett par gamla yogatidskrifter. Vi har förresten en biblioteksbuss som en gång i veckan stannar just utanför mitt hus. Tyvärr råkar det krocka just med min körkväll. När vi hade ledigt från kören en onsdag, besökte jag bussen dock, men synd att jag missar den annars.

Jag tittade just på ena filmen, som jag lånade, Dorfman in Love, hette den. Det var en sån feel-good-film, som jag helt var inne i och glömde bort min egna verkliget. Men när filmen sen tog slut, kom lite av tomhet över mig. Stampar lite i fel fotspår i livet, får jag en känsla av. Hoppas jag har fel, så att dessa jobbiga tider ändå kan leda mig åt rätt håll. Håller på att glömma vad jag helst vill och tror mig vara ämnad för, när mycket annat tar på min ork och av min tid. Hoppas nu också att mina enorma strävanden under hösten och vintern nu börjar ge konkreta resultat., så att min hemska hemsituation kan få en vettig lösning.

Härlig vinter men mentala tyngder :(

Vad underbart att vi nu haft sån riktig vinter rätt länge i sträck, vilket numera är relativt sällsynt i sydvästra delen av landet. Helt fantastiskt med decimetertjockt snötäcke och några minusgrader. Jag har återupptagit en gammal vinterhobby från barn- och ungdomstiden, nämligen skridskoåkning. Köpte nya skridskor förra veckan och har nu efter några årtiondens eller så avbrott vågat mig ut på isbanan igen. Jag har turen att det precis vid mitt hus finns en allmän isbana med uppvärmt omklädningsrum intill. Det är förstås mycket roligare att åka med en kompis, men eftersom det nu ligger så nära har jag i brist på sällskap varit ute och åkt själv ett par gånger.

I övrigt är livet väldigt turbulent just nu, framför allt på det mentala planet. Kan ännu inte öppet skriva om detaljerna och skulle nu vilja fokusera på positiva saker i inlägget. Det är dock svårt när jag är ledsen och bekymrad. Försöker hitta en balans med att ta hand om mig och fokusera på bra saker samtidigt som jag behöver föra vidare min talan i en katastrofal livssituation, som jag av misstag har hamnat i. Skulle behöva läsa in mig på lagar och annan information i ämnet, men måste bygga upp ork och krafter också, för att orka fortsätta fajten. För att återfå mina krafter behövs just nu positiva och uppbyggande tankar och aktiviteter.

Skidåkning är också något som jag tycker mycket om, längdskidor alltså. Det har inte blivit av på jättelänge. Eftersom jag nu inte har bilen i bruk, lär det nog dröja innan jag tar mig iväg på någon skidfärd, antar jag. Flera härliga långpromenader har det i alla fall blivit den senaste tiden. Jag har inte så långt till de centrala delarna av stan och den delen av ån. Där är det jättefint att gå.

Jag skulle nog må bättre också, om jag fick bättre ordning på mitt nya hem. Eftersom nu det stora livsproblemet handlar om hemmet är det svårt att fullt upp motivera sig till att lägga tid på det. En återvändsgränd eller nåt, kan man väl se det här som… En ond cirkel. Kraft saknas för att orka fixa, och bristen på att inte ha fixat det tillräckligt i ordning äter upp ork och krafter.

Repeterar återigen; kanske jag nån dag förstår varför jag prövas så hårt nu.

Ljust och trevligt hem, men...

Kämpar med att orka hålla mig vaken en liten stund till. Är i stort behov av en middagslur, men det är så vackert väder som lyser in i min ljusa lägenhet, så jag vill inte slösa bort chansen till dagsljus med att lägga mig i ett mörkt rum ;) När vi nu har så få ljusa timmar så här års, och solen dessutom är bristvara, så försöker skjuta fram sovandet en liten stund till. Vilostunden är dock nödvändig om jag ska orka få något vettigt gjort ännu idag.

Jag är så tacksam över att min lägenhet är väldigt ljus stora delar av dagen och att utsikten är trevlig. Nu är det bara på helger som jag hinner njuta av ljuset så här års, eftersom jag måste vara på jobbet den ljusa tiden på vardagar. En lång rad med flera fönster vetter åt det ljusa hållet, där man inte möts av några grannfönster direkt mittemot, så som ofta i stadsmiljö. Sådant är viktigt för mig. Över huvudtaget har mina hem alltid varit enormt viktiga för mig.

Mitt förra hem var jättetrivsamt, väldigt bra planerade kvadratmeter och en underbar liten uteplats i en lugn miljö. Allt detta i en stadsdel nära ån och stora naturområden. Om det inte vore för att jag ville skaffa något eget hade jag jättegärna bott kvar där. Desto mer katastrofalt känns det nu att det här nya hemmet visade sig innefatta stora brister som inte framgick innan köpet. När dessutom de som kan påverka åtgärdandet av situationen inte tar problemen på tillräckligt allvar orsakar det förtvivlan. Känner mig ensam och maktlös trots att jag agerat så mycket jag bara kan de senaste snart tre månaderna sedan flytten, har försökt kontakta alla möjliga instanser för att informera mig och få hjälp. Situationen har förstås också börjat märkas i livsorken och hälsotillståndet som helhet.

--
Efter vilan var det tänkt att fortsätta skriva, men det känns som att det passar bättre med ett nytt inlägg...

Gripande skildring av överlevnad i fångenskap

Jag har haft en ganska lång period då jag inte läst någon bok som fångat mig ordentligt fram tills jag nyligen blev riktigt fast i Ingrid Betancourts gripande bok Även tystnaden har ett slut. I den berättar författaren om tiden då hon i över sex år var tillfångatagen av FARC-gerillan i Colombia. I början upplevde jag boken som lite tung även om jag tyckte den var bra. En bit in i boken blev jag sen ordentligt fast, så där att man bara vill läsa framåt och veta hur det går. Förstås vet man från början att hon sedan blir fri. Trots det väldigt tunga, våldsamma och grymma innehållet är boken fängslande och gripande att läsa. 

Enormt mycket grymhet och kallhet beskrivs, dels hur gerillan behandlar fångarna men dels också elakheter och konflikter fångarna emellan. Hur nära samlevnad i de sjuka omständigheterna kan ta fram det sämsta i människan. Ändå skildras också så mycket värme, omtanke, vänskap och lojalitet som uppstår emellan vissa. I den eländiga tillvaron kan vissa situationer, ibland något som kan tyckas obetydligt, inge lyckokänslor. Det kan till exempel vara en naturupplevelse i vackert landskap i fint väder. De vandrar och vistas enormt mycket i regn och fuktighet. En oväntad vänlig gest från en medfånge kan också röra en.

Betancourt beskriver också mycket om sin självrannsakan. Hur hon kan komma på sig själv att ha vissa fräcka beteenden, som hon störs av hos andra, och hur hon försöker gå in för att stå över dem och inte låta sig dras med i sådant beteende.

Det handlar verkligen om grymt inhuman behandling med förnedring för Ingrid och medfångarna, och utsättande för livsfara flera gånger, förutom  genom underänring, till exempel genom att neka mediciner fastän sådana finns att tillgå. Samtidigt visas vilka enorma styrkor det kan finnas i oss människor i extremförhållanden.

Hade jag haft post-it-lappar nära till hands just då, hade jag nog gjort såna kom-ihåg-markeringar för mig själv av Betancourts mentala "styrkemetoder" i hennes kamp om överlevnad och ork att klara av de enormt påfrestande omständigheterna och behandlingarna som hon genomlevde. Meditation och bibelläsning blev stora och avgörande metoder, men hon hade också såna kloka livsfilosofiska tankar om förhållningssätt, som jag gärna skulle gå tillbaka och titta på i egna svåra stunder.

Själv är jag just nu i en väldigt påfrestande livsfas där jag tills vidare måste leva intill något som skapar plågor och sömnbrist i mitt liv, så att min hälsa hela tiden sätts på prov. Har ett behov av att hitta tillit och tro på att saker och ting snart löser sig, och får kämpa med att ha ork och tålamod att inte blir desperat av misströstan. Stundvis lyckas det bättre än andra stunder. Det går förstås inte alls att jämföra min situation med ovanstående, men på min egen nivå av katastrofsituation skulle jag må bra av att lära mig sundare förhållningssätt och hitta mer inre styrka. Jag skulle också vilja kunna hitta såna där riktiga meditativa tillstånd. En starkare tro på högra makter eller något skulle kanske inte heller skada… Och förstås det här med att allt händer för någon viss orsak, eller hur det nu var. Och att man kanske en dag förhoppningsvis förstår den orsaken, meningen med det som hänt. Hmm...