Jag blev under helgen påmind om livet före datorernas och mobiltelefonernas tid. Min mamma har sparat alla brev som jag skrivit till henne från olika delar av världen. Under julledigheten läste jag igenom många av dem.
När jag reste jorden runt i början av 90-talet kunde det gå många veckor utan att jag pratade med någon här hemma. Det blev något collect call - vet man vad det är idag ens? - då och då hem till mamma. Däremot skrev jag brev flitigt. Eftersom jag hade en ungefärlig resplan - som dock inte alltid helt höll - hade jag dels i förväg gett familjen och vänner poste restante-adresser till olika huvudpostkontor i världen dit jag skulle, och dels fortsatte jag att under resan i mina brev uppge nya poste restante-adresser vartefter jag reste vidare. När jag nu läste breven mindes jag med vilken förväntan jag alltid åkte till de olika huvudpostkontoren och hoppades på många brev. Vilken lycka det var att under julen få ett paket i vilken ort det nu var i Asien och däri hitta pepparkakor som en god vän hade bakat och skickat till mig. Det var inte många som var hela, men vad gott de smakade och vad den omtanken och gärningen värmde och berörde :)
Jag läste också igenom alla breven jag skickat hem under hösten/vintern -93/94 då jag bodde i norra Spanien. Insåg hur fjärran från Sverige det kunde kännas på den tiden. Brev mellan Sverige och Salamanca kunde ta allt mellan fyra och tio dagar ungefär. Vi hade varken tv eller telefon i lägenheten. Alla studenter - även de spanska - gick till telefonhytterna på gatan om vi behövde ringa. I mina brev hem bad jag dem ofta att skicka ner svenska nyheter, så ibland kom det någon tidning eller några urklipp.
När jag flyttade ner dit, hade jag ingen adress. Så fort vi ordnat lägenhet, skickade jag iväg jättemånga vykort för att meddela adressen till alla. Efter en tid började jag undra varför jag fick så lite brev. Flera av dem som alltid skriver hade inte hört av sig. Så småningom fick jag höra att en stor del av korten aldrig kom fram...
Vilken skillnad det är idag. Hela världen känns tillgänglig var man än är - nästan. På gott och ont. Förut när man var bortrest, då var man verkligen borta på riktigt.
När jag reste jorden runt i början av 90-talet kunde det gå många veckor utan att jag pratade med någon här hemma. Det blev något collect call - vet man vad det är idag ens? - då och då hem till mamma. Däremot skrev jag brev flitigt. Eftersom jag hade en ungefärlig resplan - som dock inte alltid helt höll - hade jag dels i förväg gett familjen och vänner poste restante-adresser till olika huvudpostkontor i världen dit jag skulle, och dels fortsatte jag att under resan i mina brev uppge nya poste restante-adresser vartefter jag reste vidare. När jag nu läste breven mindes jag med vilken förväntan jag alltid åkte till de olika huvudpostkontoren och hoppades på många brev. Vilken lycka det var att under julen få ett paket i vilken ort det nu var i Asien och däri hitta pepparkakor som en god vän hade bakat och skickat till mig. Det var inte många som var hela, men vad gott de smakade och vad den omtanken och gärningen värmde och berörde :)
Jag läste också igenom alla breven jag skickat hem under hösten/vintern -93/94 då jag bodde i norra Spanien. Insåg hur fjärran från Sverige det kunde kännas på den tiden. Brev mellan Sverige och Salamanca kunde ta allt mellan fyra och tio dagar ungefär. Vi hade varken tv eller telefon i lägenheten. Alla studenter - även de spanska - gick till telefonhytterna på gatan om vi behövde ringa. I mina brev hem bad jag dem ofta att skicka ner svenska nyheter, så ibland kom det någon tidning eller några urklipp.
När jag flyttade ner dit, hade jag ingen adress. Så fort vi ordnat lägenhet, skickade jag iväg jättemånga vykort för att meddela adressen till alla. Efter en tid började jag undra varför jag fick så lite brev. Flera av dem som alltid skriver hade inte hört av sig. Så småningom fick jag höra att en stor del av korten aldrig kom fram...
Vilken skillnad det är idag. Hela världen känns tillgänglig var man än är - nästan. På gott och ont. Förut när man var bortrest, då var man verkligen borta på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar