Igår såg jag den prisbelönta filmen Ingen riktig finne, med originaltiteln Laulu koti-ikävästä (som egentligen betyder sången om hemlängtan...), regisserad av Mika Ronkainen. Det är en dokumentär om Kai Latvalehto, som levt en stor del av barndomen och ungdomsåren som invandrare i Sverige, innan familjen återvände till norra Finland. Filmen handlar om Kais och hans pappas bilresa till Göteborg, och alla samtal om känslor och tankar som väcks till liv. Andra sverigefinländare kommer också till tals i filmen, vissa under slumpvisa möten. Handlingen varvas med sverigefinländska låtar med passande texter, framförda i olika intressanta miljöer, bland annat flera i vacker natur.
Filmen är delvis väldigt dyster och vemodig. En känsla av utanförskap framträder, att inte känna sig hel. I ett samtal med Harri Mänty diskuterar Kai och han hur de i barndomen gick i finska klasser i Eskilstuna respektive Göteborg, och hur lokalerna för dessa fanns i olika baracker och källarlokaler avskilda från de svenska klasserna. I min gamla hemstad var de finska klasserna i regel i likadana klassrum som de svenska och inte på något sätt separerade.
Jag själv känner inte alls riktigt igen den där kluvenheten i min identitet. Tvärtom är det en tillgång att tillhöra två kulturer. Jag är snarare "både och" än "varken eller". Undrar om jag också hade blivit så där kluven, om vår familj flyttat tillbaka till Finland, vilket vi faktiskt var på väg att göra när jag var i tolvårsåldern. Inte går väl jag heller helt fri från barndomstrauman och känner mig inte alltid riktigt hel, men jag tror inte att den stora grunden behöver vara mitt finska ursprung, utan det finns nog andra orsaker till det.
Filmen är hur som helst helt sevärd och tar upp angelägna teman och berör samtidigt en viktig bit av Sveriges - och egentligen även Finlands - nutidshistoria, som blivit till följd av den stora flyttmassan som gått från öst till väst (och till viss del tillbaka också). Det finns nog en hel del personliga storyn kvar att berätta.
Jag googlade precis fram en intressant artikel i Hbl med en intervju av Mika Ronkainen. Han och huvudpersonen är tydligen kompisar sen innan. Bakgrundstankar och annat om filmen kan man läsa om där.
Filmen är delvis väldigt dyster och vemodig. En känsla av utanförskap framträder, att inte känna sig hel. I ett samtal med Harri Mänty diskuterar Kai och han hur de i barndomen gick i finska klasser i Eskilstuna respektive Göteborg, och hur lokalerna för dessa fanns i olika baracker och källarlokaler avskilda från de svenska klasserna. I min gamla hemstad var de finska klasserna i regel i likadana klassrum som de svenska och inte på något sätt separerade.
Jag själv känner inte alls riktigt igen den där kluvenheten i min identitet. Tvärtom är det en tillgång att tillhöra två kulturer. Jag är snarare "både och" än "varken eller". Undrar om jag också hade blivit så där kluven, om vår familj flyttat tillbaka till Finland, vilket vi faktiskt var på väg att göra när jag var i tolvårsåldern. Inte går väl jag heller helt fri från barndomstrauman och känner mig inte alltid riktigt hel, men jag tror inte att den stora grunden behöver vara mitt finska ursprung, utan det finns nog andra orsaker till det.
Filmen är hur som helst helt sevärd och tar upp angelägna teman och berör samtidigt en viktig bit av Sveriges - och egentligen även Finlands - nutidshistoria, som blivit till följd av den stora flyttmassan som gått från öst till väst (och till viss del tillbaka också). Det finns nog en hel del personliga storyn kvar att berätta.
Jag googlade precis fram en intressant artikel i Hbl med en intervju av Mika Ronkainen. Han och huvudpersonen är tydligen kompisar sen innan. Bakgrundstankar och annat om filmen kan man läsa om där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar