Livskvalitetsdagar :)

Vilken underbar dag jag haft :) Det är en av de få riktigt somriga - temperaturmässigt - dagarna hittills i år. 20 grader och solsken hela dagen.

Efter en god natts sömn och frukost gick jag en promenad. Efter därpå följande lunchen har jag varit i min trädgård hela eftermiddagen och kvällen fram tills nyligen. Jag har bara njutit av nuet och inte tänkt på någonting som skulle ha med fixanden eller sånt att göra. Jag har varvat att ligga på en filt med att sitta i brassestolen och samtidigt läst en mysbok, Jojo Moyes The One Plus One. Jag har fikat, druckit en god kall cider och ätit rotfruktschips. Lite av en lyxdag, känns det som. Inte ens bekymmer som tidigare under veckan gnagt på min energi påverkar mig längre, tvärtom helt tillfreds :)

Över huvudtaget har helgen varit välbehövligt lugn. Jag har haft förkylningskänningar i kroppen, somnat si och så flera kvällar på raken och svettats mig genom förrförra natten. Sen i fredags har jag proppat i mig mycket örter och druckit ingefärete regelbundet.

Igår såg jag en rätt mysig och skojig film At Middleton. Hade i övrigt också en lugn dag. Såg några tv-program i efterhand på webben, läste ut Knausgårds Min kamp 2, och förstås tog jag den så gott som dagliga promenaden.

I fredags hade jag en mysdag med en kompis. Trevlig lunch på universitets fina och trivsamma innergård. Inte alls lika varmt som idag, men en hel del sol i alla fall. Sen strosade vi omkring på stan, bland annat vid stånden vid ån, där medeltidsmarknaden pågick. Senare tog vi en öl på en uteservering. Jag är relativt sällan på stan och jag har inte så stor vänkrets på orten här, så det är känns lyxigt att tidlöst strosa på stan med sällskap och sen sätta sig och njuta på ett uteställe :)

Ändrade planer med mera...

En dag med väldigt blandade känslor. Hade något spännande inbokat som jag med förväntan och lite nervositet såg fram emot.

När jag vaknade i morse fick jag strax efter det - fortfarande trött och känslig så som man kan vara på morgonen - förstod jag att planen blivit inställd. Jag var besviken och ledsen. Diskussionen med den i planen tillhörande personen väckte en hel del tankar, som jag fortfarande delvis har funderat på.

Spontanitet var något av det som berördes i vårt samtal. Även om jag som person kan vara lite systematisk och gärna vill ha en del saker planerade ser jag mig ändå som rätt spontan, och kan med kort varsel hänga med på något oväntat och ibland även vågat.

Jag ser att jag också kan bli rejält besviken när en plan ändras. Det kan kännas jättefel och väldigt jobbigt. Dock är jag bra på att anpassa mig till nya situationer, och hyfsat fort brukar jag sen se fördelarna - eller åtminstone vissa fördelar - med det som sen visar sig bli istället för det som kunde eller skulle blivit. Så även idag.

Graden av besvikelse just denna gång påverkas i mitt fall mycket av tidigare efterenheter, där jag gång på gång - känns det som - i liknande avseenden stött på motgångar och bakslag.

Grunderna för att det idag blev inställt gav mig dessutom en ny bild av personen i fråga. Det i sig gjorde också besvikelsen större. När någon ändrar sig på grund av en - i min värld - vettig orsak är ju saken en helt annan. Hur som helst hade vi ett bra och givande samtal med denna person som jag hoppas på att lära känna lite mer. Jag märker att jag dessutom lär mig så mycket annat hela tiden - om mig själv, om livet, om att inte ta nånting för givet, och om hur olika vi som människor är i vår tankevärld.

Västvärldsbekymmer på hög nivå ;)

Vet inte om det är nåt fel på mig, men på sistone har jag ständigt lyckats samla på mig en massa små lappar med anteckningar om diverse bra kom-ihåg-grejer. Det kan vara allt från någon webbadress jag vill återkomma till eller boktips - ja, vad som helst egentligen. Grejen är bara att när det blir så många såna lappar och jag inte gör något åt dem försvinner kanske poängen med dem. Dessutom stökar de till, det svämmar över av lappar i min omgivning här...

Lite samma sak händer med de tidningar jag har. Jag har märkt att det inte är någon vits att spara tidningar längre, för de hamnar att ligga i högar år efter år, utan att jag sen läser om dem. Nu har jag istället börjat riva ut sidor ibland, när jag tror mig vilja ha något kvar - det kan till exempel vara ett bra reportage om ett resmål. Dock jag har jag inget bra system för dessa sparade tidningssidor. Några ligger i en plastmapp sen förra årets flytt när jag rensade bland mina högar i gamla hemmet. De senaste ligger bara i en osorterad hög på skrivbordet. Hmm.. För att inte tala om alla recept som jag gärna samlar på, men sällan fyller ambitionerna med att tillaga eller baka utifrån dem.

Så ikväll har jag gått igenom några av lapparna här på bordet, och skrivit upp vissa kom-ihåg-grejer i en word-fil, så att jag nu kunnat slänga bort lite pappersstök. Hmm, får se om det kunde vara ett hållbart system. ;)

Det är nog bara att inse att vi idag svämmas över av en massa info, och det är troligen inte rimligt att så mycket av det kan hållas i minnet. Jag minns problemet med dessa infoflöden i mitt förra jobb också, hur jag till slut inte visste vart jag ska sortera vissa grejer för att minnas under vilken flik eller i vilken pärm etc. de sen ligger. Ofta tillhörde ju infon olika avdelningar samtidigt, t.ex. både ekonomi och personal - som jag hade olika pärmar och mailfolder för. Ja, som sagt västvärldsbekymmer av idag...

På upptäcktsfärd i nya hemstaden

Idag har jag vidgat mina vyer ytterligare här på nya hemorten. Jag cyklade till stadsdelen Varissuo, eller Kråkkärret som det heter på svenska. Det ligger cirka 6 kilometer från centrala stan.

Jag har ju länge tänkt att jag i sommar ska bekanta mig med den här regionen av Finland, och då främst närorter och skärgården. Härom veckan hittade jag en bok på biblan om Åbos stadsdelar, Kaupunginosien Turku av Elina Teerijoki. Den finns tydligen översatt till engelska också. Jag har inte hunnit titta så mycket i boken ännu - förutom det aktuella kapitlet - men den gav mig idén att börja cykla runt och bekanta mig med de olika delarna av staden. Så idag bar det iväg.

Stadsdelen har tydligen en stor andel invånare med utländsk påbrå. Enligt Teerijoki planerades Kråkkärret på 1970-talet. Dess shoppingcenter, Itäkeskus (se de två översta bilderna), var då den byggdes det första affärscentret i Norden som gick ovanför en väg. Tornhuset intill det var länge Åbos högsta bostadshus, enligt Teerijoki. Stadsdelen har haft en hel del kriminalitet under tidigare år, och trots att läget har förbättras är ryktet fortfarande dåligt. Dock har Kråkkärret under 2000-talet valts till Finlands nästbästa förort, enligt boken. Jag vet för övrigt inte riktigt var gränsen mellan stadsdel och förort går... Författaren skriver någonting om att inte heller stadsdelsuppdelningen är helt entydig. Folks mentala bild av den kan skilja sig från den officiella.

Att jag valde att åka till denna del av stan idag berodde på att stadsdelbiblan där hade en bok inne, som jag ville låna. Vad smidigt det är med kartfunktionerna i mobilen. Istället för att behöva dra fram en karta varje gång man är osäker på var man är, visar den där pricken i mobilnavigatorn var du är. Det är ju också smidigare storleksmässigt med mobilen än med en klumpig papperskarta. Jag kunde till och med plocka den ur fickan cyklandes vissa gånger.

Jag har parallellt med skrivandet tittat på den helt underbara filmen Billy Elliot med en fantastisk huvudrollsprestation av Jamie Bell. Jag såg den första gången när den kom ut på bio, och blev helt helt förälskad i filmen. Har för mig att jag grät massor den gången... ;) Har skrivit mest i reklampauserna nu.

Läst en tänkvärd och gripande blogg...

Åh, jag har just läst igenom en så himla berörande blogg. Ens egna bekymmer framstår verkligen som nonsens när man läser om den här tjejens långa kamp med oändliga smärtor. För drygt tre år sen skadades en ung polis väldigt illa i magen i ett vansinnesdåd i den lilla staden Hyvinge i södra Finland. För er som kan finska rekommenderar jag att läsa hennes blogg som hon skriver på sjukhuset där hon alltså fortfarande ligger den största delen av tiden och har gått igenom långt över 100 operationer. Vilken kämpe hon är.

Man blir nyttigt påmind om att verkligen vara tacksam över mycket som fungerar i livet. Förutom själva hälsan tänker jag också på vad allt en frisk - eller t.o.m. förhållandevis frisk - kropp kan åstadkomma och delta i. Den här tjejen hade innan den fasansfulla händelsen till exempel spelat fotboll en stor del av livet. Strongt att hon orkar skriva och dela med sig av sin kamp och sina tankar och känslor. På en Facebook-sida finns info om insamlingar till hennes rehabilitering, initierad av poliskollegor. Hon nämner i flera inlägg vikten av allt stöd från familj, vänner och kollegor, och även bloggkommentarer och brev hon fått.

Bloggläsningen var så gripande att jag avstår från att gå över till min ursprungliga skrividé, som jag hade i tankarna tidigare idag.

Inspirerad av Knausgård och nordiska kulturskillnader

Regnet öser ner här utanför. Min tanke var att hinna ut och gå innan det skulle börja, men i den mulna morgonen var jag för trött för att orka motivera mig till det, så vi får se om jag kommer ut senare. Prognosen säger att det ska bli fint senare ikväll. Det är sen eftermiddag eller snarare kanske tidig kväll nu.

När jag nyss stod i duschen konstaterade jag, såsom jag tänkte under den tysta retreaten jag skrev om i våras, att jag verkligen har varit i en nästan total tystnad hela dagen idag. Jag har inte pratat med någon, inte haft på varken tv, radio eller dator, eller något annat ljudbringande. Grannarna är nog borta, för jag brukar höra prat eller sång genom de lyhörda väggarna och taken annars. Inte ens naturljuden har jag tänkt på att släppa in genom att öppna fönster - förrän nu efter duschen då jag hörde regnet smattra ner utanför det öppnade badrumsfönstret. Och jag har varken sett eller hört folk gå förbi min lägenhet.

Lite grann har jag påmints av den där "ensam-i-livet-känslan", både igår kväll och idag. Trots att jag verkligen njuter av att ha lugn tid för mig själv, som idag har bestått av att läsa bok. Ändå skulle jag uppskatta sällskap...

Jag har äntligen tagit mig för ett länge planerat "projekt", eller egentligen var tanken att läsa åtminstone första boken i den nästan kultförklarade författaren Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman, eller hur man nu ska definiera den, Min kamp. Malin Ullgren diskuterar definitionen lite grann i sin beskrivning av den första boken i en recension i DN 2010. Nu har jag hunnit läsa över hälften av bok två också, och den tredje är hemlånad från biblan.

Knausgård skriver bra och innehållet har verkligen många nivåer. Det jag slås av i Min kamp 2 är de stora kulturskillnaderna han upplever som en till Sverige invandrad norrman. Jag, och kanske många med mig, tänker mig att vi nog är så lika i de nordiska länderna. Skillnader i mentaliteten kommer Knausgård ofta in på. Det här med svenskarnas väldigt lagom kommer fram i många sammanhang jämfört med norrmän, för vilka det faller sig naturligt att diskutera i argumenterande ton, bara för att nämna ett exempel. De språkliga missförstånden är större än vad jag någonsin tänkt mig att det kan vara mellan norska och svenska. Det är också väldigt intressant att ta del av en nyligen inflyttad persons upplevelser av inte bara Sverige och svenskarna utan även av Stockholm, som för mig är en väldigt välbekant stad.

Det får mig att fundera om skillnaderna mellan Finland och Sverige är större än vad jag själv ser och tänker mig. Förstås är jag ju inne i kulturen här på ett helt annat sätt än en "riktig invandrare" fast jag också är inflyttad, så det lär nog finnas skillnader som går mig förbi, och skillnader jag med åren glömt bort.

Även om jag vet att det finns kulturella skillnader brukar jag ändå tänka mig att språket - finskan och svenskan - är bland de största skillnaderna mellan Sverige och Finland, om man tänker på hur vardagen annars ser ut. Finland är förstås tvåspråkigt, men även svenskan här - de olika dialektala etc varianterna av den - skiljer sig på många sätt från rikssvenskan, har jag lärt mig alltmer under min tid i Finland, både vokabulärmässigt och grammatiskt - åtminstone talspråket.

Det historiska utgör förstås en stor skillnad mellan länderna förutom att det också knyter dem ihop. I Finland finns en mer självklar nationalistisk stolthet och känsla jämfört med Sverige, och då menar jag inte alls de högerextremistiska åsikterna. En stor kulturell skillnad i vardagen är den djupt förankrade bastukulturen och -traditionen i Finland. Förutom att alla bostadshus - tror jag - villor som höghus har en bastu som de boende har tillgång till, är det vanligt i Finland att det finns en bastu i en lägenhets badrum. Detta kan gälla även enrumslägenheter :)

De i Sverige väldigt vanliga sopnedkasten i varje våning i ett höghus vet jag inte om de alls existerar i Finland. Här tar man ut sina sopor till soprum eller sopstationer utanför huset. I Knausgårds roman beskrivs den norska mamman, som inte hittar fram i mörkret i portuppgången i Stockholm då ljuset automatiskt släcks efter en given tid. Och att de i mörkret lysande knapparna är lysknappar är inget självklart ;)

De olika sociala mönstren i personers umgänge med varandra skildras väldigt ingående i böckerna likaså huvudpersonens granskande av sig själv. Självkänsla, skam och konflikträdsla är viktiga teman som dras från djupet upp till ytan, utan förskönanden. Jag ska dock inte fördjupa mig i de aspekterna i detta inlägg.

Egen midsommar - funkar trots blandade känslor ;)

Misstänker starkt att det här är den första midsommarafton som jag någonsin firar ensam. Vet inte om jag helt kan kalla det självvalt eller inte. Kände jag fler här på orten hade jag gärna hittat på något med en vän eller flera. De få jag känner här har familjetraditioner och annat inbokat. Jag har en rätt stor och bra vänkrets, men många bor på andra håll. Jag har inte haft lust att planera någon resa någonstans, så därmed återstod en egen midsommarafton.

Vad som inte är helt självvalt är att leva som singel. Fanns det en partner i mitt liv, skulle jag rätt sannolikt haft sällskap ikväll. Det är en viss skillnad med hemmakväll ensam och hemmakväll i tvåsamhet. Jag har i sig inget emot att vara ensam då och då. Tvärtom har jag ett stort behov av egen tid och eget "space". Dock känns midsommar som något väldigt stort i vår kultur. Det finns inte många icke-röda dagar som ändå behandlas så röda som midsommarafton.

Jag jobbade statligt i flera år. Det blev ofta strid om ledigheter på mellandagar och klämdagar. Nyårsafton var en av dessa. Vi hade en helt vanlig arbetsdag, då vi inte ens fick stänga tidigare än vanligt. Midsommarafton däremot hade alla ledigt.

Jag googlade och kollade lite om det åtminstone skulle funnits en brasa att titta på här på orten. Det är ju en sån aktivitet som inte skulle kännas så obehaglig eller pinsam att delta i ensam. Det hittade jag inget närmare än i Nådendal som är ca 1,5-2 mil bort härifån. Så det får bli en hemmakväll.

Jag var ute och gick på eftermiddagen, när solen till slut började titta fram efter en regnig och mulen förmiddag. Sen satt jag ute på min terasstrappa och läste tidning ett tag - och än en gång konstaterade vilken tur jag haft med detta hem, som har en egen grön plätt :) Nu har jag sen också haft mitt dagliga tyska språkbad. Sen en tid tillbaka har jag börjat följa en, emellanåt ganska fånig, tysk serie på tv, som går en timme varje vardagkväll - tv-programmen har inte tagit helg idag så som många kontor har gjort... ;)

Det känns nästan som att jag försöker få det låta som helt ok att fira ensam när folk frågat mig om planerna inför denna helg. Vet inte om det bara ligger hos mig, men på nåt sätt känns det som lite loser-varning när man inte har sällskap en sån stor firarhelg. Som tur är jag nog rätt cool med det ändå, och ser vissa fördelar, även om jag emellanåt påminns om den där "jag-har-ingen-o-va-med"-känslan ;)

Dock är jag nöjd med att slippa packa väskor och dylikt för en resa, vilket det hade inneburit om jag hade bestämt något firande med någon vän utanför orten. Så på så vis är jag lättad. Jag har sovit ut rejält, tvättat en maskinfull tvätt och hunnit med lite annat smått fixande hemma.

Istället för hemma-myskläder såg jag till att klä på mig lite mer såna kläder som även skulle funka att ta sig ut med. Det är ju ändå midsommar, även om ingen annan ser mig ;) Till maten öppnade jag en flaska rödvin. På somrarna är jag ofta mer sugen på vitt eller rosé. Jag kom dock på den här vin-idén just när jag skulle äta middag, så då var för sent att hinna kyla ner vinet - och isbitar har jag inga som nödlösning - så det fick bli rött. Ett gott val blev det hur som helst. :)

Jag minns känslan från ön där jag bodde innan, när jag var ny där och knappt kände några. Var de få jag kände upptagna med annat kunde jag känna mig väldigt ensam en vacker sommarkväll, då jag gärna skulle tagit ett glas vin med någon på en terass eller så. Min första midsommar där kom en god vän från Sverige på besök, så den helgen var "räddad" då. De senaste två åren har jag varit utomlands då min yogaretreat har börjat midsommarsöndagen, så jag har varit i landet redan flera dagar på förhand i goda vänners sällskap.

Så här långt idag har jag faktiskt varit på väldigt gott humör. Nu spelas bra låtar på Spotify här i bakgrunden - lagom fartiga Pet Shop Boys. Jag har kollat in vissa programtider på tv som jag tänkte passa ikväll. Det finns rödvin kvar ännu och chips. Så jag ska inte klaga. Vem vet vad mer jag ännu hinner hitta på...? ;)

Skön bastu och ännu lite om tomma lägenheten

Installerad i soffan efter en skön och avkopplande bastu. Jag har idag för första gången varit i en bastu här i mitt bostadsområde. Det har inte blivit av tidigare fast jag snart bott här ett år. De närmaste ligger en tre hus bort ungefär, så nu på sommaren känns inte det lika mycket som ett projekt som troligen på vintern, då det ska byltas på tillräckligt med varma kläder när man går dit och tillbaka. Som tur var stället fräscht och rent, vilket man aldrig i förväg vet om såna allmänna utrymmen. Bastun hade ett fönster som släppte in dagsljus men som man inte såg ut igenom. Jag gillar naturligt ljus, så det är trevligt, inte så instängd känsla i och med det. Jag tycker jättemycket om att basta, så dit måste jag börja gå oftare. Det är så skönt och avslappnande att sitta där i värmen. Man kan alltså boka en egen bastutimme där, fyra gånger i månaden.

Apropå tom lägenhet som jag skrev om i förra inlägget, tänkte jag ännu tillägga att jag flyttade hit i omgångar - av olika anledningar. Den första omgången var jag mest hit och hämtade kontrakt och nycklar, och hade min lilla Polobil fullpackad med saker som skulle hit. De dagar jag vistades här då, bodde jag alltså i en så gott som tom lägenhet, med bohaget kvar i det andra hemmet. Det kanske är därför jag minns det så tydligt, skillnaden mellan den här nu fullt möblerade och inredda lägenheten jämfört med tomheten och de därmed framhävda skavankerna då. Jag sov på en luftmadrass i ett nästan tomt sovrum. En bordslampa på golvet, ett par lakan upphängda i de stora fönstren på natten. I köket fanns inga gardiner eller tyger som skyddade mot insyn här på bottenvåningen. Så i det kala tillståndet är det svårt att se den mysigheten som jag efterhand lyckats få till här :)

Hem och trivsel

Tänkte även idag hålla mig till tema hem. I förra inlägget handlade det ju mer om hemort och ursprung medan jag nu fokuserar på själva hemmet man bor i. Igår när jag var i mitt kök kom jag att tänka på samma kök för ungefär ett år sen - då när det fortfarande var helt omöblerat och jag precis började bekanta mig med denna först främmande och obekanta stadsdel i min nya hemort. Att nu titta ut genom fönstret har en helt annan innebörd än vad det hade då. Nu är det hemma på riktigt, då var det något okänt, främmande, som jag inte visste vad jag helt kommer tycka om. Nu vet jag även vad som ligger bortom alla cykelställ och annat som är det närmaste som syns här utanför. Då hade jag ännu inte hunnit ta mig så långt bort.

Jag har i regel lätt att känna mig hemma där jag hamnar, som tur är. Till detta har jag kanske ofta haft tur med de lägenheter jag lyckats få tag i - både lägenhetens utformning i sig och området det ligger i. Men jag har nog också en förmåga att göra det mysigt omkring mig. Min stil är nog långt ifrån alla dessa inredningmagasiners bilder, som nuförtiden är inne. Min stil är kanske snarare personlig. Snarare nog avslappnad än strikt, med allt vad det innebär. En del minnen från resor syns här och där, i tyger och bilder bland annat.

Även med enklare förutsättningar kan jag få mig själv att trivas. När jag och en kompis i sena tonåren bodde en vinter på en kibbutz i Israel, hade ett vi ett rum i en väldigt enkel träbarack. Förutom varsin säng och garderob var det inte så mycket till möblemang där. Men efter att vi hängt upp ett lakan som gardin (med hjälp av häftstift) och ställt ett litet avlångt bord, som vi hittade i gömmorna på kibbutzen, mellan våra sängar, höjdes trivselfaktorn tillräckligt för att vi skulle vara nöjda. Kan hända att vi hängde upp några bilder på väggen också, minns inte längre. Man tar vad man har, liksom ;)

Det är fantastiskt hur de flesta skavanker skyms när man får möbler, gardiner och annat på plats. Ofta kan en lägenhet se lite risig ut på sina ställen när det ännu är tomt. Då syns ju allt så tydligt.

Numera konstaterar jag ofta hur mysigt hem jag har. Trots att detta hem är betydligt mindre än mitt förra är kvadraten mycket bättre planerade här, för mina behov. En klädkammare, som jag aldrig tidigare haft, är guld värd. Min lilla trädgård älskar jag bara.

Dessutom har jag vid det här laget vidgat mina vyer betydligt och gjort hela närområdet till "mitt", även om staden som helhet - som är rätt stor - ännu har mycket kvar för mig att utforska. Långt borta är den vilsenhet jag kunde känna förra året inför detta hem och denna omgivning, kan jag konstatera när jag nu ser mitt trivsamma kök - och även de andra rummen - där allt är på plats.

Ursprung, hemorter och lite scanningsprojekt

Jag som tillhör dessa som pluggade redan på nittiotalet har därmed vissa av mina dokument sparade på gamla försvunna disketter. Däribland finns mitt examensarbete och vissa andra specialarbeten gjorda under min förra högskoleutbildning. Idag gjorde jag något som jag länge funderat på. Jag var iväg till universitetet och fick använda en större kopiator för att scanna in tre sådana arbeten, så att jag nu har dem i pdf-form både i datorn och på ett usb-minne. Innan har jag länge bävat för det där med scanningen eftersom jag bara har en liten hemmaprinter där man måste öppna locket för varje scanningssida. Nu fick jag möjlighet att på universitetet fixa det med en stor apparat där hela luntan sugs in automatiskt. Därmed kan jag nu använda dokumenten t.ex. för jobbsökningsbruk.

Till mina förhoppningar inför sommaren hör att få lite skrivande gjort. Jag lånade hem några inspirationsböcker med tema skrivande från biblan häromveckan. Nu senast har jag läst Merete Mazzarellas Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Bland det författaren rekommenderar att skriva om finns "hemkänsla" - eller brist på den. Det är något jag ofta funderat på.

Ämnet kom senast på tal i helgen, då jag och en kompis var ute på musikfestival där vi stötte på folk som bland annat frågade var vi kom ifrån. Min kompis sa då att det beror på hur man ser det. Är det orten hon bor på nu sen fjorton år tillbaka, eller orten där hon är född eller kanske orten där hon gick sin skolgång? Själv sa hon sig nog känna den nuvarande orten som orten hon "är ifrån".

För mig kommer nog alltid orten jag växte upp i, och där jag bott den största delen av mitt liv, att förbli min "hemort", där jag anser mig komma ifrån, trots att jag föddes i en helt annan del av Sverige. Den förra orten, ön där jag bodde på i lite över fem år, sa jag nog att jag "bor på" snarare än att jag "kommer därifrån", men platsen var väldigt hemma för mig ändå en stor del av de åren. Den första tiden brukade jag på skoj kalla mig halvturist :) Ön och staden där kommer alltid att vara en viktig del av mitt liv, så pass inbodd hann jag bli. En viktig anledning är den fina vänkrets jag fick bli en del av.

Sedan finns det ju ännu en intressant aspekt på ursprung för mig, som har vuxit upp som invandrare. Fast jag är från orten jag ser som min "hemort" är jag ändå finne och har mitt ursprung i Finland. Då blir på nåt sätt svaret lite längre, beroende på vem som frågor om ens ursprung och hur ingående man känner för att svara. Nu när jag bor i Finland blir ju svaret på frågan, var jag kommer ifrån, Sverige, fast jag ändå inte är invandrare nu i egentlig mening . Läste någonstans att även vi "andra generationens finska invandrare" i Sverige räknas som "återflyttare" i Finland, när vi kommit hit.

Själv ser jag inte alls det hela som problematiskt eller negativt på något sätt. Vad jag ville lyfta fram var närmast att generellt är svaret på frågan var man kommer ifrån en definitionsfråga. Förutom finsk kommer jag alltid känna mig som sverigefinsk också, trots att jag inte bott i Sverige på flera år nu. Förstås har jag en hel del svenskt i mig också eftersom jag helt har vuxit upp i den kulturen, men dock har jag inga svenska släktband alls. Så förutom hemort är enligt mig även nationalitet en definitionsfråga, som enligt mig även kan skilja sig från vilket eller vilka medborgarskap man har.

Först på senare år har jag fått upp intresset att återvända till orten där jag föddes och där jag hann tillbringa en ytterst kort tid som bebis. Den största delen av mitt liv har det mest känts som ett ortnamn som står som födelseplats i mitt pass, och inte så mycket mer. Det känns dock nu som att det kunde ge mig något viktigt att ta mig dit. Det hela är dessutom förankrat med saker jag borde ta tag i i mitt liv.