Jag som tillhör dessa som pluggade redan på nittiotalet har därmed vissa av mina dokument sparade på gamla försvunna disketter. Däribland finns mitt examensarbete och vissa andra specialarbeten gjorda under min förra högskoleutbildning. Idag gjorde jag något som jag länge funderat på. Jag var iväg till universitetet och fick använda en större kopiator för att scanna in tre sådana arbeten, så att jag nu har dem i pdf-form både i datorn och på ett usb-minne. Innan har jag länge bävat för det där med scanningen eftersom jag bara har en liten hemmaprinter där man måste öppna locket för varje scanningssida. Nu fick jag möjlighet att på universitetet fixa det med en stor apparat där hela luntan sugs in automatiskt. Därmed kan jag nu använda dokumenten t.ex. för jobbsökningsbruk.
Till mina förhoppningar inför sommaren hör att få lite skrivande gjort. Jag lånade hem några inspirationsböcker med tema skrivande från biblan häromveckan. Nu senast har jag läst Merete Mazzarellas Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Bland det författaren rekommenderar att skriva om finns "hemkänsla" - eller brist på den. Det är något jag ofta funderat på.
Ämnet kom senast på tal i helgen, då jag och en kompis var ute på musikfestival där vi stötte på folk som bland annat frågade var vi kom ifrån. Min kompis sa då att det beror på hur man ser det. Är det orten hon bor på nu sen fjorton år tillbaka, eller orten där hon är född eller kanske orten där hon gick sin skolgång? Själv sa hon sig nog känna den nuvarande orten som orten hon "är ifrån".
För mig kommer nog alltid orten jag växte upp i, och där jag bott den största delen av mitt liv, att förbli min "hemort", där jag anser mig komma ifrån, trots att jag föddes i en helt annan del av Sverige. Den förra orten, ön där jag bodde på i lite över fem år, sa jag nog att jag "bor på" snarare än att jag "kommer därifrån", men platsen var väldigt hemma för mig ändå en stor del av de åren. Den första tiden brukade jag på skoj kalla mig halvturist :) Ön och staden där kommer alltid att vara en viktig del av mitt liv, så pass inbodd hann jag bli. En viktig anledning är den fina vänkrets jag fick bli en del av.
Sedan finns det ju ännu en intressant aspekt på ursprung för mig, som har vuxit upp som invandrare. Fast jag är från orten jag ser som min "hemort" är jag ändå finne och har mitt ursprung i Finland. Då blir på nåt sätt svaret lite längre, beroende på vem som frågor om ens ursprung och hur ingående man känner för att svara. Nu när jag bor i Finland blir ju svaret på frågan, var jag kommer ifrån, Sverige, fast jag ändå inte är invandrare nu i egentlig mening . Läste någonstans att även vi "andra generationens finska invandrare" i Sverige räknas som "återflyttare" i Finland, när vi kommit hit.
Själv ser jag inte alls det hela som problematiskt eller negativt på något sätt. Vad jag ville lyfta fram var närmast att generellt är svaret på frågan var man kommer ifrån en definitionsfråga. Förutom finsk kommer jag alltid känna mig som sverigefinsk också, trots att jag inte bott i Sverige på flera år nu. Förstås har jag en hel del svenskt i mig också eftersom jag helt har vuxit upp i den kulturen, men dock har jag inga svenska släktband alls. Så förutom hemort är enligt mig även nationalitet en definitionsfråga, som enligt mig även kan skilja sig från vilket eller vilka medborgarskap man har.
Först på senare år har jag fått upp intresset att återvända till orten där jag föddes och där jag hann tillbringa en ytterst kort tid som bebis. Den största delen av mitt liv har det mest känts som ett ortnamn som står som födelseplats i mitt pass, och inte så mycket mer. Det känns dock nu som att det kunde ge mig något viktigt att ta mig dit. Det hela är dessutom förankrat med saker jag borde ta tag i i mitt liv.
Ämnet kom senast på tal i helgen, då jag och en kompis var ute på musikfestival där vi stötte på folk som bland annat frågade var vi kom ifrån. Min kompis sa då att det beror på hur man ser det. Är det orten hon bor på nu sen fjorton år tillbaka, eller orten där hon är född eller kanske orten där hon gick sin skolgång? Själv sa hon sig nog känna den nuvarande orten som orten hon "är ifrån".
Sedan finns det ju ännu en intressant aspekt på ursprung för mig, som har vuxit upp som invandrare. Fast jag är från orten jag ser som min "hemort" är jag ändå finne och har mitt ursprung i Finland. Då blir på nåt sätt svaret lite längre, beroende på vem som frågor om ens ursprung och hur ingående man känner för att svara. Nu när jag bor i Finland blir ju svaret på frågan, var jag kommer ifrån, Sverige, fast jag ändå inte är invandrare nu i egentlig mening . Läste någonstans att även vi "andra generationens finska invandrare" i Sverige räknas som "återflyttare" i Finland, när vi kommit hit.
Själv ser jag inte alls det hela som problematiskt eller negativt på något sätt. Vad jag ville lyfta fram var närmast att generellt är svaret på frågan var man kommer ifrån en definitionsfråga. Förutom finsk kommer jag alltid känna mig som sverigefinsk också, trots att jag inte bott i Sverige på flera år nu. Förstås har jag en hel del svenskt i mig också eftersom jag helt har vuxit upp i den kulturen, men dock har jag inga svenska släktband alls. Så förutom hemort är enligt mig även nationalitet en definitionsfråga, som enligt mig även kan skilja sig från vilket eller vilka medborgarskap man har.
Först på senare år har jag fått upp intresset att återvända till orten där jag föddes och där jag hann tillbringa en ytterst kort tid som bebis. Den största delen av mitt liv har det mest känts som ett ortnamn som står som födelseplats i mitt pass, och inte så mycket mer. Det känns dock nu som att det kunde ge mig något viktigt att ta mig dit. Det hela är dessutom förankrat med saker jag borde ta tag i i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar