Regnet öser ner här utanför. Min tanke var att hinna ut och gå innan det skulle börja, men i den mulna morgonen var jag för trött för att orka motivera mig till det, så vi får se om jag kommer ut senare. Prognosen säger att det ska bli fint senare ikväll. Det är sen eftermiddag eller snarare kanske tidig kväll nu.
När jag nyss stod i duschen konstaterade jag, såsom jag tänkte under den tysta retreaten jag skrev om i våras, att jag verkligen har varit i en nästan total tystnad hela dagen idag. Jag har inte pratat med någon, inte haft på varken tv, radio eller dator, eller något annat ljudbringande. Grannarna är nog borta, för jag brukar höra prat eller sång genom de lyhörda väggarna och taken annars. Inte ens naturljuden har jag tänkt på att släppa in genom att öppna fönster - förrän nu efter duschen då jag hörde regnet smattra ner utanför det öppnade badrumsfönstret. Och jag har varken sett eller hört folk gå förbi min lägenhet.
Lite grann har jag påmints av den där "ensam-i-livet-känslan", både igår kväll och idag. Trots att jag verkligen njuter av att ha lugn tid för mig själv, som idag har bestått av att läsa bok. Ändå skulle jag uppskatta sällskap...
Jag har äntligen tagit mig för ett länge planerat "projekt", eller egentligen var tanken att läsa åtminstone första boken i den nästan kultförklarade författaren Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman, eller hur man nu ska definiera den, Min kamp. Malin Ullgren diskuterar definitionen lite grann i sin beskrivning av den första boken i en recension i DN 2010. Nu har jag hunnit läsa över hälften av bok två också, och den tredje är hemlånad från biblan.
Knausgård skriver bra och innehållet har verkligen många nivåer. Det jag slås av i Min kamp 2 är de stora kulturskillnaderna han upplever som en till Sverige invandrad norrman. Jag, och kanske många med mig, tänker mig att vi nog är så lika i de nordiska länderna. Skillnader i mentaliteten kommer Knausgård ofta in på. Det här med svenskarnas väldigt lagom kommer fram i många sammanhang jämfört med norrmän, för vilka det faller sig naturligt att diskutera i argumenterande ton, bara för att nämna ett exempel. De språkliga missförstånden är större än vad jag någonsin tänkt mig att det kan vara mellan norska och svenska. Det är också väldigt intressant att ta del av en nyligen inflyttad persons upplevelser av inte bara Sverige och svenskarna utan även av Stockholm, som för mig är en väldigt välbekant stad.
Det får mig att fundera om skillnaderna mellan Finland och Sverige är större än vad jag själv ser och tänker mig. Förstås är jag ju inne i kulturen här på ett helt annat sätt än en "riktig invandrare" fast jag också är inflyttad, så det lär nog finnas skillnader som går mig förbi, och skillnader jag med åren glömt bort.
Även om jag vet att det finns kulturella skillnader brukar jag ändå tänka mig att språket - finskan och svenskan - är bland de största skillnaderna mellan Sverige och Finland, om man tänker på hur vardagen annars ser ut. Finland är förstås tvåspråkigt, men även svenskan här - de olika dialektala etc varianterna av den - skiljer sig på många sätt från rikssvenskan, har jag lärt mig alltmer under min tid i Finland, både vokabulärmässigt och grammatiskt - åtminstone talspråket.
Det historiska utgör förstås en stor skillnad mellan länderna förutom att det också knyter dem ihop. I Finland finns en mer självklar nationalistisk stolthet och känsla jämfört med Sverige, och då menar jag inte alls de högerextremistiska åsikterna. En stor kulturell skillnad i vardagen är den djupt förankrade bastukulturen och -traditionen i Finland. Förutom att alla bostadshus - tror jag - villor som höghus har en bastu som de boende har tillgång till, är det vanligt i Finland att det finns en bastu i en lägenhets badrum. Detta kan gälla även enrumslägenheter :)
De i Sverige väldigt vanliga sopnedkasten i varje våning i ett höghus vet jag inte om de alls existerar i Finland. Här tar man ut sina sopor till soprum eller sopstationer utanför huset. I Knausgårds roman beskrivs den norska mamman, som inte hittar fram i mörkret i portuppgången i Stockholm då ljuset automatiskt släcks efter en given tid. Och att de i mörkret lysande knapparna är lysknappar är inget självklart ;)
De olika sociala mönstren i personers umgänge med varandra skildras väldigt ingående i böckerna likaså huvudpersonens granskande av sig själv. Självkänsla, skam och konflikträdsla är viktiga teman som dras från djupet upp till ytan, utan förskönanden. Jag ska dock inte fördjupa mig i de aspekterna i detta inlägg.
När jag nyss stod i duschen konstaterade jag, såsom jag tänkte under den tysta retreaten jag skrev om i våras, att jag verkligen har varit i en nästan total tystnad hela dagen idag. Jag har inte pratat med någon, inte haft på varken tv, radio eller dator, eller något annat ljudbringande. Grannarna är nog borta, för jag brukar höra prat eller sång genom de lyhörda väggarna och taken annars. Inte ens naturljuden har jag tänkt på att släppa in genom att öppna fönster - förrän nu efter duschen då jag hörde regnet smattra ner utanför det öppnade badrumsfönstret. Och jag har varken sett eller hört folk gå förbi min lägenhet.
Lite grann har jag påmints av den där "ensam-i-livet-känslan", både igår kväll och idag. Trots att jag verkligen njuter av att ha lugn tid för mig själv, som idag har bestått av att läsa bok. Ändå skulle jag uppskatta sällskap...
Jag har äntligen tagit mig för ett länge planerat "projekt", eller egentligen var tanken att läsa åtminstone första boken i den nästan kultförklarade författaren Karl Ove Knausgårds autofiktiva roman, eller hur man nu ska definiera den, Min kamp. Malin Ullgren diskuterar definitionen lite grann i sin beskrivning av den första boken i en recension i DN 2010. Nu har jag hunnit läsa över hälften av bok två också, och den tredje är hemlånad från biblan.
Knausgård skriver bra och innehållet har verkligen många nivåer. Det jag slås av i Min kamp 2 är de stora kulturskillnaderna han upplever som en till Sverige invandrad norrman. Jag, och kanske många med mig, tänker mig att vi nog är så lika i de nordiska länderna. Skillnader i mentaliteten kommer Knausgård ofta in på. Det här med svenskarnas väldigt lagom kommer fram i många sammanhang jämfört med norrmän, för vilka det faller sig naturligt att diskutera i argumenterande ton, bara för att nämna ett exempel. De språkliga missförstånden är större än vad jag någonsin tänkt mig att det kan vara mellan norska och svenska. Det är också väldigt intressant att ta del av en nyligen inflyttad persons upplevelser av inte bara Sverige och svenskarna utan även av Stockholm, som för mig är en väldigt välbekant stad.
Det får mig att fundera om skillnaderna mellan Finland och Sverige är större än vad jag själv ser och tänker mig. Förstås är jag ju inne i kulturen här på ett helt annat sätt än en "riktig invandrare" fast jag också är inflyttad, så det lär nog finnas skillnader som går mig förbi, och skillnader jag med åren glömt bort.
Även om jag vet att det finns kulturella skillnader brukar jag ändå tänka mig att språket - finskan och svenskan - är bland de största skillnaderna mellan Sverige och Finland, om man tänker på hur vardagen annars ser ut. Finland är förstås tvåspråkigt, men även svenskan här - de olika dialektala etc varianterna av den - skiljer sig på många sätt från rikssvenskan, har jag lärt mig alltmer under min tid i Finland, både vokabulärmässigt och grammatiskt - åtminstone talspråket.
Det historiska utgör förstås en stor skillnad mellan länderna förutom att det också knyter dem ihop. I Finland finns en mer självklar nationalistisk stolthet och känsla jämfört med Sverige, och då menar jag inte alls de högerextremistiska åsikterna. En stor kulturell skillnad i vardagen är den djupt förankrade bastukulturen och -traditionen i Finland. Förutom att alla bostadshus - tror jag - villor som höghus har en bastu som de boende har tillgång till, är det vanligt i Finland att det finns en bastu i en lägenhets badrum. Detta kan gälla även enrumslägenheter :)
De i Sverige väldigt vanliga sopnedkasten i varje våning i ett höghus vet jag inte om de alls existerar i Finland. Här tar man ut sina sopor till soprum eller sopstationer utanför huset. I Knausgårds roman beskrivs den norska mamman, som inte hittar fram i mörkret i portuppgången i Stockholm då ljuset automatiskt släcks efter en given tid. Och att de i mörkret lysande knapparna är lysknappar är inget självklart ;)
De olika sociala mönstren i personers umgänge med varandra skildras väldigt ingående i böckerna likaså huvudpersonens granskande av sig själv. Självkänsla, skam och konflikträdsla är viktiga teman som dras från djupet upp till ytan, utan förskönanden. Jag ska dock inte fördjupa mig i de aspekterna i detta inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar