Stora livstvivel tar ibland över...

Var är min plats i världen, i tillvaron? Duger jag nånting till? Varför ska jag vara så beroende av bekräftelse utifrån, innan jag själv fattar och även tror på att jag duger och faktiskt kan en massa. Nånstans är jag väl egentligen medveten om en hel del kunskap jag besitter. Ändå tvivlar jag så ofta på att det inte ska vara bra nog... Känslan av otillräcklighet, dåligt självförtroende, osäkerhet och blyghet gör det kämpigt.

Jag känner att jag börjar bli specialist på att livet inte blir som jag tänkt mig. Trots flera modiga steg till större livsförändringar har det ofta visat sig bli nåt annat än det planerade - och har därtill kostat en hel massa. Jag har nog visserligen i och med det också utvecklat en förmåga att ta mig igenom svårigheter i livet, men det är ändå rätt tungt. Emellanåt i alla fall. Tycker ändå att jag försöker aktivt jobba på att se saker positivt, och att ta mig tid till roliga saker och trevliga möten med vänner. Ändå kommer det där negativa, destruktiva tvivlandet och tar över stundvis, ibland bortom kontroll. Jag är otroligt tacksam över alla fina vänner jag har, ändå känner jag mig ibland lite ensam på min väg...

Idag så jag ett väldigt inspirerande reportage på tv om Aron Anderson, en positiv kämpe som tagit sig igenom flera canceromgångar och klarat många krävande fysiska strapatser. Jag ska bekanta mig mer med hans hemsida, där han ger tips och inspiration om vägen till framgångar - med fokus på att följa sina drömmar framför ekonomisk framgång. Något som bland annat nämns är att så länge man fortsätter kämpa mot sina mål har man inte misslyckats, trots motstånd och fall på vägen. Ska påminna mig om det, medan jag fortsätter att ta mig fram på den snåriga stigen jag vandrar längs... ;)