Om pauser i hektisk tillvaro...

När jag tittar ut genom mitt fönster, ser jag solsken mot grannhusets fasad och på träden som finns här utanför. Det skulle lika gärna kunna vara eftermiddag - så ljust är det. Men det är kväll på riktigt, klockan snart halv nio. Vad härligt det blommar nu här och där. Bladen har slagit ut på trädgrenarna. På gräsmattan här ute trippar fåglar omkring, två vita med grå ryggar och tre svarta. Fågelsorter är inte min starkaste sida, likadant som med blommor och växter överhuvudtaget. Jag kan liksom standardvarianterna, som ros och tulpan, såna jättekända, men sen blir det värre... Våren är en härlig årstid hur som helst.

En relativt strukturerad person som jag egentligen är, har jag nånstans en tanke inför blogginlägg, att det kanske borde vara ett tema eller texten någotsånär sammanhängande. Så tror jag att jag tänker i alla fall. Idag känns det dock som att massor av idéer och tankar korsar min hjärna, hoppar från ena till nästa, utan att få något djup i dem. Trots att innehållet i sig kunde vara intressant och relevant. Samtidigt hade jag lust att skriva något, så jag tänkte att jag börjar väl bara nånstans. Så där är jag ungefär nu. Men lite av varje är väl också ett tema i sig.

Jag försöker hitta något lugn då och då, under en hektisk period i livet. Ett sätt är att sätta sig ner och reflektera, kanske kombinerat med att skriva, och stanna upp lite. De senaste veckorna har jag rest i flera omgångar, så att det bara blivit korta mellanlandningar hemma för att packa om väskan. Så det syns inte riktigt på mitt hem just nu, att jag i grund och botten är  en ordningsmänniska ;) Jag har tillåtit mig att ta det lugnt på kvällarna, när jag är trött efter hektiska arbetsdagar. Låtit mig sitta nersjunken i soffan. Jag har besök av trevliga vänner på gång den närmaste tiden, så jag ska ta och ordna upp här lite sen... Men inte idag.

Det var egentligen romanen, som jag läser nu, och har nämnt under de senaste inläggen, som gett mig många inspirerande tankar. Inget så nytt egentligen kanske, men en del intressant igenkänning. Som jag skrev har Elizabeth Gilbert (i boken om sig själv) nu hamnat i ett liv av yoga och meditation i Indien - en himla kontrast till hennes fyra månader innan i Italien. I ashramet, där hon vistas, är det klockan tre på morgonen (natten!) som dagsprogrammet sätts igång. Det är ett strikt program bestående av meditativ sång, yoga och tyst meditation. Man hjälper också till med arbetet på det här stället. Hon har fått uppdraget att skura golv. Nån morgon (nästan natt som sagt) konstaterar hon att hon i Italien ofta började sina lugna morgnar med bakelser, capuccino och att läsa tidning - vilken kontrast! Hon skriver ganska skojigt och med självironi. Men vad jag skulle komma till, var att det är många som i dagens stressiga västvärld med vårt hektiska tempo verkligen är i stort behov av att stanna upp emellanåt, och lyssna inåt, inklusive jag själv. Är vi inte fysiskt på språng är det vanligt att våra hjärnor är fulla av oavbrutna funderingar av diverse slag - bekymmer över gårdagen, oro eller bara massa planer över framtiden - så att vi glömmer bort här och nu. Kontrollbehovet kan vara enormt. Liz, som hon kallas, kommer på sig själv med att sitta och planera hur ett visst rum i hennes hus  - som hon ännu inte har - ska inredas, fast hon nu är i Indien och borde vara där, även mentalt. Den här typen av teman finns i Gilberts beskrivningar. Men trots njutningarna av bakelser och diverse underbar mat kombinerat med slappt liv i Italien väljer hon nu att förlänga sin vistelse på ashramet ytterligare, fast hon bara tänkt stanna kort och sen skulle resa runt i övriga Indien. Jag känner ofta, att jag nog också skulle behöva en vistelse i en yoga och meditationsmiljö av nåt slag, borta från vardagsstressen. En time-out, som det numera ofta kallas.