En dag full av flit

Vad lyckat - jag har precis tagit en fikapaus i mitt städande, så spiller jag kaffe på den vita mattan...! Jag har en riktig flitdag idag. Vaknade full av inspiration. Idag ska det bli ordning och reda i livet, rent omkring mig. Så efter frukost satte jag igång. Inte för att städa är så där jätteskoj egentligen, men idag har det känts helt ok. Denna gång är det en lite större städning än vanligt. Det är i sig inte så stort jobb att dammsuga och torka av golven. Det stora problemet är att jag har så otroligt mycket saker. Jag har en ambition att rensa bort grejer jag egentligen inte behöver, men jag har tyvärr inte kommit så långt med det. Jag har nog prioriterat den fritid som blir över efter jobbet till annat... Så därmed blir städningen ett stort projekt idag, när jag vill komma åt att göra rent överallt. Just nu är jag väl ungefär halvvägs. Återstår vardagsrummet ännu. Där är just nu alla saker jag flyttat ut från de andra rummen, så det är lite smått kaotiskt. Så en paus behövs :)

När jag flyttade hit, kom jag från en lägenhet med större förvaringsutrymmen. Här har jag inte riktigt lyckats trixa fram någon bra lösning än. Av alla dessa saker har det bland annat uppstått ett provisoriskt förråd under min säng... Men bara provisoriskt, tänker jag. Jag vill verkligen ha luftigare omkring mig. Tyvärr är jag dålig på att kasta bort något. Kan ju komma till användning, osv...

Nu skiner solen där ute, men i morse var det mulet och såg ut att ha regnat i natt. Jag tror att den här mulna morgonen ökade lite på städmotivationen. Är det vackert väder, brukar jag vara ivrig att ta mig utomhus. På tal om flitdag, förresten. Jag pausade även tidigare under dagen från städningen med att köra ett träningspass på gymmet. Nu är det dock bäst att avsluta denna paus, så att jag inte helt tappar farten i mitt donande här.

Fredagstrött med tankar om livet och så...

Som jag nämnt någon gång är jag förtjust i foton - fina bilder, vacker natur. Har egentligen lust att skriva, men som det blir ibland, spretar tankarna åt många håll. Tror inte att det kanske blir så sammanhängande. Tänkte då, att jag kanske ska sätta in lite foton på bloggen igen. Jag är så där typiskt fredagstrött. La ganska tidigt på kvällen ner mina ambitioner om diverse "borden", och hamnade på soffan. Donat med lite av varje, sittandes här. Lite slötittande på tv, mailat, läst i en bok som jag fick med mig från biblan idag - när jag bara skulle återlämna en film. Den handlar om svenska författare. Det är en sida om varje, och en bild på sidan bredvid. Rätt inspirerande läsning. Det berättas lite om deras bakgrunder och hur de hamnade i skrivandet. Jag har läst om vissa utvalda, som jag känner till lite grann.

Några av mina spretiga tankar rör sig kring vardagen, hur vanligt det idag är att vi lever så himla hektiskt, går på högvarv en stor del av dygnet. Arbetslivet kräver ett högt tempo. Hur man än anstränger sig, tycks tiden vissa dagar inte räcka till. Det för tankarna vidare till att jag under flera år varit i en vad jag kallar vad-vill-jag-med-livet-fas. Jag bryter mig loss från gamla mönster - både i yrkeslivet och privat, och dessutom i vissa fall geografiskt. Det är spännande, lärorikt och oerhört utmanande. Livet tar en ibland i riktningar man minst anar. Man växer och utvecklas som person, och fortsätter sin väg mot att hitta rätt, tror jag. Dock kan vägen dit vara lång. Så det gäller att njuta längs med den. Komma ihåg att ta vara på det som är bra.

Bland det som är bra just nu är att trots det tuffa livstempot hinner jag pausa emellanåt och läsa intressanta böcker, se bra filmer, umgås med trevliga vänner. Då varvar jag ner. Jag är också omgiven av vacker natur. Att dessutom våren är här nu, gör ju bara det att man är mer uppåt också. Livet är bra givande, även om det ibland kostar på lite...

Lite avkoppling med film igen

Trött och slut efter jobbet kände jag att det var läge för film. Så där lagom, för att slippa engagera sig i annat. Som vanligt när jag går till biblan för att återlämna något, lyckas jag ofta få med mig något nytt. Det hände igår, och denna gång blev det Lars and the Real Girl, en film som visade sig passa mig ikväll. Den var lite udda. I början tänkte jag, att är det värt att lägga tiden på detta, men den visade sig vara rätt mysig. Är man relativt fördomsfri och ser den med lite humor, var den riktigt underhållande. Det var nog tänkt att finnas lite djupare botten i den också. Det fanns mycket omtanke till medmänniskor i filmen, och fördomar vändes till att spela med i ett till synes galet spel, men där glädje och kärlek gick att finna då man bjuder på sig själv lite. Ibland är det intressant att ställa sig frågan: "Vad är normalt egentligen?"

Träning efter paus...

Äntligen kom jag då iväg till gymmet i söndags. Har liksom varit på gång rätt länge nu… Tänkt komma igång och träna. Jag tycker det är rätt kul egentligen att röra på mig, och ser det också som en naturlig del av min livsstil. Jag går gärna långa promenader, cyklar,  simmar… Gillar att jogga också, men har länge haft problem med ena knäet. Det har dock blivit en väldigt lång paus från tränandet för min del denna vinter, av olika anledningar. Trots att jag vardagsmotionerar genom att låta bilen stå, och tar mig fram till fots och på cykel, så har jag saknat den där pulsträningen. Det är en speciell känsla efteråt, när man fått ta i lite extra :)

 

Det jag hade glömt bort, var träningsvärk. Oj, vilken stel och öm kropp jag hade i måndags. Det var, som sagt, i söndags jag var på gymmet. Mina normalt raska steg i jobbkorridorerna, höll ett helt annat tempo då jag släpade mig fram. På tisdagen – igår alltså – var det ännu värre. En kollega skrattade och sa, det här som man ibland brukar skoja vid träningsvärk, att det inte är sunt att träna. Jag försöker vända på det och tänka, att jag borde nog träna oftare! Det slog mig också i måndags, att jag faktiskt glömt att stretcha efteråt. Det brukar jag alltid göra. Men jag hade tydligen riktigt kommit ur rutinerna ;) 

Film, vänner och att släppa taget

Såg en bra film precis, "Hämnden", av den duktiga regissören Susanne Bier. Ett slags relationsdrama med lite otäcka inslag, och en del spänning. Att ibland hänga med på sådant som egentligen inte känns rätt, men rädslan att inte bli accepterad om man inte hänger med får styra. Frånvarande föräldrars roll. Det var några av de tankar som jag fick. Filmen kan starkt rekommenderas.

Vänner är viktigt. En del bor tyvärr lite längre bort. Jag hade i helgen besök av en god vän. Det är alltid trevligt att återses. Vilken tur med det vackra vårvädret, så vi kunde njuta av att sitta på utefik med café latte och prata och prata... Några promenader blev det också i det härliga vädret.

Jag har inte hunnit läsa så mycket de senaste dagarna, men det blev några rader på lunchen idag. Fortfarande Gilberts roman, nämnd i bland annat förra inslaget. Med hjälp av delvis egna insikter och delvis i ashramet nyfunna vänners råd, hittar Elizabeth ett sätt att "fejsa" ett problem som tyngt henne alltför länge, utan att hon kunnat - eller förstått - att släppa det. Det handlar om att släppa taget för att kunna gå vidare i livet. Att sluta älta sådant som är hänt och inte går att ändra på. Många gånger dock lättare sagt än gjort. Vikten av att förlåta, även sig själv. I det här fallet handlade det om sviterna efter en slitsam skilsmässa. Att inte låta sig nedvärdera sig själv och bli låst i det, trots att exmannen anser att man är en nolla eller nåt. Att släppa på bördorna och på så vis få möjligheten att upptäcka nytt.

Om pauser i hektisk tillvaro...

När jag tittar ut genom mitt fönster, ser jag solsken mot grannhusets fasad och på träden som finns här utanför. Det skulle lika gärna kunna vara eftermiddag - så ljust är det. Men det är kväll på riktigt, klockan snart halv nio. Vad härligt det blommar nu här och där. Bladen har slagit ut på trädgrenarna. På gräsmattan här ute trippar fåglar omkring, två vita med grå ryggar och tre svarta. Fågelsorter är inte min starkaste sida, likadant som med blommor och växter överhuvudtaget. Jag kan liksom standardvarianterna, som ros och tulpan, såna jättekända, men sen blir det värre... Våren är en härlig årstid hur som helst.

En relativt strukturerad person som jag egentligen är, har jag nånstans en tanke inför blogginlägg, att det kanske borde vara ett tema eller texten någotsånär sammanhängande. Så tror jag att jag tänker i alla fall. Idag känns det dock som att massor av idéer och tankar korsar min hjärna, hoppar från ena till nästa, utan att få något djup i dem. Trots att innehållet i sig kunde vara intressant och relevant. Samtidigt hade jag lust att skriva något, så jag tänkte att jag börjar väl bara nånstans. Så där är jag ungefär nu. Men lite av varje är väl också ett tema i sig.

Jag försöker hitta något lugn då och då, under en hektisk period i livet. Ett sätt är att sätta sig ner och reflektera, kanske kombinerat med att skriva, och stanna upp lite. De senaste veckorna har jag rest i flera omgångar, så att det bara blivit korta mellanlandningar hemma för att packa om väskan. Så det syns inte riktigt på mitt hem just nu, att jag i grund och botten är  en ordningsmänniska ;) Jag har tillåtit mig att ta det lugnt på kvällarna, när jag är trött efter hektiska arbetsdagar. Låtit mig sitta nersjunken i soffan. Jag har besök av trevliga vänner på gång den närmaste tiden, så jag ska ta och ordna upp här lite sen... Men inte idag.

Det var egentligen romanen, som jag läser nu, och har nämnt under de senaste inläggen, som gett mig många inspirerande tankar. Inget så nytt egentligen kanske, men en del intressant igenkänning. Som jag skrev har Elizabeth Gilbert (i boken om sig själv) nu hamnat i ett liv av yoga och meditation i Indien - en himla kontrast till hennes fyra månader innan i Italien. I ashramet, där hon vistas, är det klockan tre på morgonen (natten!) som dagsprogrammet sätts igång. Det är ett strikt program bestående av meditativ sång, yoga och tyst meditation. Man hjälper också till med arbetet på det här stället. Hon har fått uppdraget att skura golv. Nån morgon (nästan natt som sagt) konstaterar hon att hon i Italien ofta började sina lugna morgnar med bakelser, capuccino och att läsa tidning - vilken kontrast! Hon skriver ganska skojigt och med självironi. Men vad jag skulle komma till, var att det är många som i dagens stressiga västvärld med vårt hektiska tempo verkligen är i stort behov av att stanna upp emellanåt, och lyssna inåt, inklusive jag själv. Är vi inte fysiskt på språng är det vanligt att våra hjärnor är fulla av oavbrutna funderingar av diverse slag - bekymmer över gårdagen, oro eller bara massa planer över framtiden - så att vi glömmer bort här och nu. Kontrollbehovet kan vara enormt. Liz, som hon kallas, kommer på sig själv med att sitta och planera hur ett visst rum i hennes hus  - som hon ännu inte har - ska inredas, fast hon nu är i Indien och borde vara där, även mentalt. Den här typen av teman finns i Gilberts beskrivningar. Men trots njutningarna av bakelser och diverse underbar mat kombinerat med slappt liv i Italien väljer hon nu att förlänga sin vistelse på ashramet ytterligare, fast hon bara tänkt stanna kort och sen skulle resa runt i övriga Indien. Jag känner ofta, att jag nog också skulle behöva en vistelse i en yoga och meditationsmiljö av nåt slag, borta från vardagsstressen. En time-out, som det numera ofta kallas.

Guldyra och läsning...

Trots att jag hänger ganska lite med i sportvärlden - även om jag gärna motionerar och rör på mig själv... - så har det ju inte gått att missa att Finland nu tagit guld i hockey VM. Råkade tajma in gårkvällens stora festligheter med en tjänsteresa till Helsingfors, så det stora och långvariga festandet och jublet nådde in i mitt hotellrum i centrala stan i natt... På nyheterna sa de, att ca 100 000 pers deltog, då hockeykillarna med annan underhållning fanns på Salutorget igår kväll. Sen fortsatte festandet långt in på morgontimmarna för ganska många, men enligt polisen hade det inte varit några större problem. Öronproppar är bra.

Har mellan varven läst vidare om Elizabeth Gilberts långresa i romanen som jag nämner i ett tidigare inlägg. Efter att ha frossat sig igenom de italienska orternas läckerheter, konverserat på italienska och gått upp tio kilo i vikt, har hon åkt vidare till Indien, där hon nu lever i ett ashram, med betydligt mer lättsmält mat kombinerat med andligare bravader. Jag läser med intresse vidare. Återkommer.

Lite litteratur ännu...

Håller mig till det litterära temat även denna gång. Har nu läst ut Tonchi Percans "Maria Wetterstrand: Kronprinsessan". Nyfiket och även kritiskt granskande tar Percan reda på information om Maria Wetterstrand i ett försök att få en bild av henne - om hon verkligen är så bra som de säger. Genom bland annat intervjuer med Wetterstrand själv samt några ur hennes familj och andra som funnits i hennes krets - kanske främst den politiska - under åren, porträtterar Percan fram en bild av en intelligent, engagerad och populär politiker, som vet vad hon pratar om och även är väl förberedd på möjliga motargument. Hennes förmåga som talare och debattör jämförs med Barack Obamas. Delar av Wetterstrands liv skildras från tidig ålder, om familjebakgrund och uppväxtorten, och det tidiga miljö- och politiska engagemanget. Trots att Wetterstrand beskrivs som väldigt privat, som värnar om sin integritet, tipsar hon Percan om vem i hennes familj lättast kan tänkas dela med sig av information. Parallellt och sammanvävt med inblickar i Wetterstrands liv, får vi också följa historien om miljöpartiets framväxt och en del av den övriga partipolitiska situationen i Sverige under de senaste årtiondena.

Utan att närmare ha reflekterat över varför, är jag inte helt imponerad av författarens sätt att skriva. Dock tycker jag att temat är intressant och jag läste boken med stor nyfikenhet. Percan målar fram bilden av en tjej som i stort sett verkar leva som hon lär. Miljöengagemanget finns även i privatlivet och inte bara i retoriken. I dessa dagar då vi låter bekvämlighet och ekonomiska vinster och värden betyda så mycket på bekostnad av miljön, vars resurser vi överanstränger och förstör, har jag respekt för personer som på allvar sätter miljön i fokus - i kraft och handling.

Läsning och livsstoryn

 Att läsa är ett av mina stora intressen och jag läser många olika slags böcker. Jag upptäckte här om dagen att det råkat bli många biografier bland det jag läser och läst på sistone. Jag konstaterade, att det är väldigt intressant att läsa om olika personers livsöden eller utdrag ur dem. Det är ju inte bara själva huvudpersonen man får veta mer om, utan inblick ges dessutom in i en - eller flera - tidsperioder, och man kan lära sig mer om en ort eller ett land. Jag kan läsa om personer, vars liv jag annars inte följt så mycket. Nyligen läste jag om Jenny Berggren från Ace of Base, som jag redan skrev om i ett tidigare inlägg. En annan självbiografi, Barack Obamas "Min far hade en dröm" läste jag också nyligen ut. Förutom Obamas uppväxt under barndomen och som ung vuxen, som i sig skildras ur flera aspekter (sökande av identitet, utanförskap, etc), fick man en inblick i livet och viss problematik i några delar av USA och lite av Kenya, där han besökte sin släkt.

Just nu läser jag dels Elizabeth Gilberts "Eat, Pray, Love" (som också har en lång undertitel) och dels Tonchi Percans bok om Maria Wetterstrand "Kronprinsessan". Båda handlar alltså om två olika kvinnors liv, den ena självbiografisk, den andra ett slags porträtt baserad på intervjuer av både Wetterstrand själv och folk som känner henne. Jag återkommer nog till båda dessa framöver.

Att jag ibland läser flera böcker parallellt har olika anledningar. En är att jag reser en del och har gärna med mig en bok då. Obamas bok är jättestor, och den var inte färdigläst när jag skulle iväg på en utlandsresa. Då fick Jenny Berggrens roman i pocketform följa med på resan, medan Obama fick vänta hemma på att läsas klart.

Helsingfors...

...är en ort jag tycker mycket om, och som jag har besökt massvis med gånger under åren. Överhuvudtaget gillar jag storstäder, som har närhet till vatten och grönområden, förutom annat av intresse, såsom vackra byggnader och intressant kultur. När man bor på en mindre ort, är det extra trevligt att komma till en större stad emellanåt. Jag brukar inte besöka Helsingfors i första hand för att "turista" eller åka på shopping, utan de flesta resor dit har varit för att hälsa på släkt och vänner. De senaste åren har det dessutom blivit flera tjänsteresor dit.

Speciellt mysigt är det på sommaren eller våren, när solen skiner och man kan sitta på utefik. Det är också härligt att se folk längs Esplanaden, som har vaknat till liv efter vintern. Överallt är det folk, slappande på gräsmattan eller sittande på bänkarna. En del flanerar.

Mitt första minne från Helsingfors går väldigt långt tillbaka i tiden. Jag var väl fyra år och var där med min mamma. Spårvagnar har vi ju inte på alla orter, och för en fyraåring var det nog ännu mer speciellt, med den bristande livserfarenhet man har i den åldern. När mamma och jag sitter i spårvagnen, och jag funderande iakttar min omgivning, frågar jag plötslig: "Måste alla spårvagnsförare ha skägg?" Ja, var får man allt ifrån? I alla fall tyckte damen som satt framför oss, att det lät skojigt, så hon vände sig roat om och gav mig lakrits.

Härliga skratt...

Ikväll har jag varit och lyssnat på stand up komik av David Batra. Oj, jag har skrattat så tårarna rann. I rappt tempo bjöd han på skämt efter skämt. Vad mycket humor och fyndigheter man kan hitta i svenskars diverse uppmanings- och regellappar de satt upp här och där! Åtminstone har Batra lyckats med det. Det är väl det det handlar om, att hitta komiken i det lilla, förgylla dagen. Komma ihåg att titta efter det, i den ibland till synes gråa vardagen.

Jag tror på det där med humorns och skrattets helande verkan. Det gäller att försöka se till att få en stor dos av glädje i sitt liv. Att se på en komedi eller gå på ståupp-komik kan vara ett sätt, men säkert finns det mycket glädje nära till hands även i vardagligare ting, bara man inte glömmer att hitta den. Om det sen må vara på små meddelandelappar...

Bloggcirkel

Trött och nyss hemkommen från trevligt valborgsfirande hos vänner i Stockholm är jag egentligen redo att stupa i säng. Dock skriver jag först plikttroget ett inlägg här. Jag deltar nämligen i en bloggcirkel, där uppgiften är att ett visst antal gånger de närmaste tre veckorna skriva i sin blogg samt att kommentera de andra deltagarnas bloggar. Den kommande veckan är jag mycket mer upptagen än jag brukar, men jag ska se till att hinna gå in och kommentera de andra bloggarna också vid tillfälle.

Jag känner mig fortfarande väldigt ny i bloggvärlden, och har lite blandade känslor inför det hela. Jag har frågat mig, varför jag egentligen vill blogga. Jag är inte en person, som vill skylta med mig själv, snarare vara lite doldis. Jag tycker mycket om att skriva och att dokumentera överhuvudtaget. Jag är också förtjust i foton och fotograferande, och delar gärna med mig av bilder, liksom jag gärna också skådar andras bilder och texter. Hittills, då min blogg varit rätt okänd med få läsare, har mitt bloggande ibland känts som att tänka högt, men att ingen kanske råkat höra vad jag säger. Samtidigt känns det så definivt, när man lägger ut något på nätet, lite oåterkalleligt. Undrar om andra går med liknande funderingar som jag...

Tanken med bloggcirkeln är nu, att våra bloggar ska bli mer lästa. Känns lite läskigt... hm. Återkommer med fler tankar, tror jag.