Huvudvärk, mysfilm och livsfunderingar

Hur kämpigt det än är med olika saker i livet kan man fixa bra mycket med hjälp av sin envishet och beslutsamhet - åtminstone så länge man är frisk. Det har jag haft turen att få vara en stor del av mitt liv. Periodvis kan jag ibland ha huvudvärk som migränlikt övergår till illamående. Då inser jag mina begränsningar... Idag har varit en sån dag. Jag hade så sett fram emot att gå på yoga ikväll, vilket hade varit välbehövligt ur hälsosynpunkt. Hur jag än försökte kurera mig med värktabletter, kaffe (som ofta lindrar huvudvärk), värmekudde och vila gick det ändå inte över. Besviket fick jag inse att jag inte fixar några större ansträngningar alls idag.

Jag bäddade ner mig i soffan och orkade ändå så pass, att jag låg och läste en barnbok. Så lite nytta blev ändå gjort, för det är en kursbok som jag läste hälften av nu, de första hundratal sidorna av cirka två hundra. Den är riktigt underhållande, så som flera av de skönlitterära kursböckerna varit. Så lite "nöjesplugg" blev det, som jag brukar kalla det.

Min nya tv har tidvis använts flitigt. Ibland har jag den på i bakgrunden medan jag gör annat. Vissa gånger drar den min uppmärksamhet från det jag egentligen hade tänkt få gjort... Fördelen med många kanaler är att det ofta går någon bra film, vilket jag gillar. Häromkvällen såg jag den mysiga Me & Marley, med Owen Wilson och Jennifer Aniston. Den är tydligen baserad på en självbiografisk roman. Det blev mest hjärtliga skratt men också tårar. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men att våga bryta upp och göra förändringar, handlade filmen om bland annat. Den väldigt speciella vilda hunden Marley hade en viktig roll.

Att våga göra stora livsförändringar, fundera över om valen varit rätt eller inte, påminde mig om mig själv också. Det sistnämnda är jag numera rätt ok med; trots att det ibland blir tufft och inte alls som jag tänkt mig vill jag ändå tro att det varit någon mening med det, och kan också efteråt se vissa lärdomar och annat gott det fört med sig. Det jag däremot tänkt flera gånger, även under denna sommars stora flytt, är att vad trevligt det vore att ha nån att dela de här större livsstegen med - och inte bara de stora sakerna för den delen. Även i vardagen är jag ibland trött på att fundera ut och fixa allt själv. Tur att fina vänner ibland rycker in och finns där, en bit på vägen i alla fall :) Men ändå...