Även om jag gillar årstiderna och växlingarna dem emellan, är det med lite ångest och bävan jag kliver upp i mörkret på morgnarna nu. Det känns tufft att veta att det nu kommer att vara en lång period, då man måste klä sig varmt och bege sig ut i det ofta kalla vädret. Även i lägenheten blir det kallt liksom i mitt arbetsrum på jobbet, så man är liksom färdigt frusen när man kommer ut. Så det gäller nu att jobba ännu mer aktivt för att hålla det positiva sinnet igång. Att hitta lyckopärlorna i sin vardag. När jag idag promenerade i kvällsskymningen lyssnandes på musik från Spotify, påmindes jag återigen om hur viss musik riktigt kan ge såna lyckokänslor. Denna gång var det en gammal Abba-nostalgi-låt från långt bak i tiden :)
I lördags kväll var vi på teater och såg Första varningen, baserad på Strindberg, spelad av våra lokala förmågor här. Det blev en hel del skratt emellanåt. Sådant piggar upp och glädjer en. När vi efter pjäsens slut skulle resa oss från våra platser, sa farbrorn i raden bakom att det var så härligt med våra skratt, att han haft så roligt bara åt det i sig... Det var väl skoj att kunna roa någon :) Efter det hade vi ännu en trevlig fortsättning på krogen med lite vin och god mat. Cyklade sen senare hem i höstregnet, som vi fått rätt stora doser av på sistone. På hemväg är det dock inte lika illa att bli blöt som åt andra hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar